Anna Hedborgs utredning, där hon analyserat begreppen sjukdoms- och arbetsförmåga, har nyligen remissbehandlats. Utredningen är intressant och bidrar med värdefull information, men den ger inga tydliga svar.
Förhoppningsvis kan den användas som ett underlag för den parlamentariska kommitté som ska se över sjukförsäkringen.
Intentionerna med dagens regel­system, snabb återgång i arbetslivet, är positiva. Regelverket är dock svåröverblickbart och har lett till att försäkrade kommit i kläm. Det finns också en risk att tillämpningen inte blir likformig. Utredaren för in flera nya begrepp för att bedöma arbetsförmåga dels mot det ordinarie arbetet, dels mot den reguljära arbetsmarknaden. Det är bra att markera skillnader, samtidigt görs regelverket än mer svåröverskådligt.
Många begrepp som inte är tydligt definierade kan även få konsekvenser för utformningen och ifyllandet av de medicinska underlagen. Otydlighet kring vad som efterfrågas av behandlande läkare medför en osäkerhet om hur intygen kommer att hanteras. Det är angeläget att vi får ett konsekvent språkbruk som är gemensamt för Försäkringskassan och vården för att underlätta kommunikationen och för att uppnå en patientsäker och rättssäker hantering.

Utredaren föreslår att begreppet arbetsförmåga begränsas till att gälla när en viss person bedöms mot ett specifikt arbete. Efter 180, dagar när bedömningen ska göras mot den reguljära arbetsmarknaden, föreslås i stället begreppet medicinska förutsättningar för arbete.
Enligt utredningen handlar det då om hur sannolikt det är att individen kommer att kunna försörja sig på den reguljära arbetsmarknaden och vilka krav på omställning och ansträngning som lagstiftaren har ansett ska gälla enligt försäkringsvillkoren. Utredaren menar att det då inte handlar om någon medicinskt utredbar arbetsförmåga utan om ett politiskt val gällande hur sannolik eller osannolik vägen till arbetsförmåga ska vara.
Utredaren vill införa ett normerande instrument för bedömningen av medicinska förutsättningar för arbete och att Försäkringskassan skaffar sig den kompetens som behövs för att själv utföra utredningarna.
Vi tolkar det som att Försäkringskassan ska göra såväl den medicins­ka utredningen som bedömningen av ersättningsfrågan. Enligt betänkandet skulle det innebära att Försäkringskassan skaffar medicins­ka team som tillsammans med handläggare genomför bedömningarna.
Läkare anser ofta det vara svårt att efter 180 dagar bedöma arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden. Men att Försäkringskassan skulle ta över hela processen, inklusive den medicinska utredningen, är en viktig fråga som Läkarförbundet har svårt att ta ställning till på detta underlag. Det kräver en mer ingående beskrivning av behandlande läkares roll, bedömningsinstrumentet och hur de medicinska teamen på Försäkringskassan skulle fungera.

Om det finns särskilda skäl går det att skjuta på prövningen emot den reguljära arbetsmarknaden. I betänkandet föreslås att särskilda skäl ska utvidgas till att även omfatta delvis återgång i arbete om det med stor sannolikhet leder till förutvarande arbetsomfattning, likaså sjukdomstillstånd där det finns välgrundad anledning att anta att tillståndet före dag 365 har förvärrats och ger rätt till sjukpenning vid en prövning mot den reguljära arbetsmarknaden. Dagens regler täcker detta delvis genom begreppet oskäligt, men det som här föreslås är bättre.
Därutöver lyfter förbundet fram att särskilda skäl skulle kunna omfatta individer som är högmotiverade att kompensera sina funktionshinder för återgång i tidigare arbete. Så länge en aktiv rehabilitering pågår kan sjukskrivningen ibland behöva dra ut på tiden. Det är sannolikt också samhällsekonomiskt mer lönsamt att stötta denna process än att uppmuntra en person att byta arbete.
Utredaren vill individualisera bedömningen vid dag 365 genom att införa begreppet försörjningsförmåga. Här ska faktorer som ålder, utbildning, arbetslivserfarenhet och omställningsförmåga beaktas. Vi stödjer detta, även om det kan leda till tolkningsdi­skussioner.
Vi framhåller också att även om akademiker kan sägas ha bättre förutsättningar att ställa om, kan vissa utbildningar vara mycket yrkesspecifika, till exempel läkarutbildningen.
Ett förbättringsförslag enligt förbundet vore rätten att få konsultera företagshälsovården eller företagsläkare som »second opinion« för att bedöma om något ytterligare kan göras innan sjukpenningen dras in.