Ett vanligt perspektiv i sjukvården och i sjukvårdspolitik är att betona och fokusera på patientens rättigheter. Detta kan på många sätt te sig naturligt. Patienten är oftast i ett underläge i förhållande till vården och dess personal.
Det är viktigt att en balans mellan vårdgivare och patient eftersträvas för att dialog, respekt, autonomi och medbestämmande ska kunna fungera. I en god relation har parterna både rättigheter och skyldigheter. I Sverige diskuteras dock sällan vilka skyldigheter patienten har.
I de första moderna etiska reglerna, från amerikanska läkarförbundet AMA år 1847, finns ett avsnitt om »obligations of patients« där samarbete och tacksamhet betonas som delar i det sociala kontraktet mellan läkare och patient. I New York är sjukhusen ålagda att i sina offentliga miljöer redovisa patientens rättigheter, men också patientens skyldigheter.
Vilka skyldigheter har då patienten? Att följa av läkare givna råd och ordinationer? Att visa respekt för vårdpersonal och andra patienter? Att betala sina räkningar? Att komma till bokade besök?
Den viktigaste skyldigheten är sannolikt att patienten är ärlig mot sin läkare. Om patienten undanhåller viktig information eller medvetet förvanskar sin sjukhistoria eller sina symtom försvåras eller omöjliggörs läkarens arbete.

Att patienten är beroende av läkaren är välbekant. Det motsatta, att läkaren är beroende av patienten, gäller också. För att förfina vår diagnostik och utvärdera effekten av vår behandling är patientens ärliga uppfattning ovärderlig. Patientens skyldighet att vara ärlig skapar förutsättningar för vårdens utveckling.
Etik- och ansvarsrådet diskuterade vid sitt möte i december några nya fenomen i patient–läkarrelationen som uppmärksammats av en medlem. Kraven som ställs på vården och på enskilda läkare ökar samtidigt som alla krav inte kan tillgodoses.
Vård ska ges efter behov och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att förklara detta för patienten ställer ibland stora krav på kommunikativ förmåga. Många patienter blir med hjälp av Internet alltmer välinformerade och ifrågasättande. Detta innebär dock inte att patienten alltid har rätt.
I läkarens professionella roll ingår ibland att göra patienten besviken. En utredning eller behandling kan vara olämplig eller onödig för en enskild patient. I det offentliga åtagandet ligger mer eller mindre uttalade begränsningar.
Läkaren tar i vardagen ansvar för många svåra individuella prioriteringsbeslut. Patienter och anhöriga visar emellanåt liten förståelse för detta. Vid en konflikt mellan förväntningar och vad som är möjligt har patienten en skyldighet att ställa rimliga krav på vården.

De nya sociala medierna i form av bloggar, twitter med mera används av allt fler patienter och ibland av läkare. Om en patient vill kommentera sin vård eller vårdgivare offentligt måste detta vara möjligt. Vårdpersonal liksom patienter har dock rätt till personlig integritet. Förtal eller medveten kränkning av enskilda behöver inte och ska inte accepteras.
Om tydliga regler saknas om vad som är tillåtet har patienten en skyldighet att vara återhållsam med information som inhämtats vid vårdkontakter. Detsamma gäller givetvis även läkare som bloggar eller twittrar.
En fortsatt diskussion både om vårdens rättigheter och skyldigheter är viktig. I läkarens yrkesetik beskrivs hur läkaren ska bemöta sin patient. I hälso- och sjukvårdslagen och i Socialstyrelsens föreskrifter finns regler om vårdgivarnas och legitimerade yrkesutövares ansvar.
Att presentera en tydlig patienträttighetslag har varit ett krav från flera lobbygrupper under senare år. Sverige saknar till skillnad från flera länder en sådan. Läkarförbundet ser dock även ett behov av att diskutera och formulera patientens skyldigheter.
Rättigheter utan skyldigheter ger en felaktig bild av hur vården kan och bör bedrivas. Förtroende och tillit byggs av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. De skyldigheter som beskrivits kan vara en utgångspunkt för denna diskussion.