På min arbetsplats har utgått ett påbud att då vårdgarantin nu skärpts från 90 till 60 dagar måste vi bli än strängare när vi anmäler våra patienter för operation. För att vi ska få anmäla dem till den digitala operations­väntelistan måste vi först avkräva dem ett löfte om att de kan inställa sig för operation inom de kommande 60 dagarna.
Kan patienterna inte försäkra oss om detta får de gå, för alltid eller för att återkomma på ett nytt besök när de kan klara dessa behandlingskrav. För vissa männi­skor som inte kan vara borta från sin arbetsplats med kort varsel – till exempel läkare – innebär detta att de måste vara sjukskrivna eller ta semester för att kunna bli anmälda för operation.
För att bemästra reglerna skriver jag och vissa av mina kollegor upp namnen på sådana patienter på en lapp att ha i fickan och får sedan använda tid och kraft för att komma ihåg att anmäla dem 60 dagar innan operationen passar bägge parter bäst. Ytterligare en tidstjuv i vårdens vardag som skapats av politiska beslut!
I sjukvården tampas Asklepios ständigt med mammon. Satsningarna på vårdgarantin och kömiljarden skapar starka drivkrafter. Att öka tillgängligheten i vården är vällovligt. Långa väntetider skapar frustration och lidande för patienten, och det är djupt otillfredsställande för läkare att inte kunna ge patienter vård inom rimlig tid. Samtidigt har kömiljarden skapat stora negativa bieffekter.

Systemet premierar nybesök framför återbesök, vilket drabbar svårt och långvarigt sjuka patienter. En del av läkarkårens frustration över denna undanträngning framgår i ESO-rapporten »Kåren och köerna«, där 43,6 procent av de tillfrågade läkarna instämde i påståendet »Vårdgarantin innebär att patienter med mindre allvarliga sjukdomar prioriteras framför allvarligt sjuka/kroniskt sjuka patienter som väntat kortare tid«.
Kömiljarden är ett kraftfullt, men också trubbigt, instrument som innebär att medicinska prioriteringar åsidosätts för att fixerade tidsgränser ska kunna hållas. Den stimulerar landstingen att skärpa indikationerna, att behandla och följa upp färre sjukdomar och färre patientgrupper, för att hålla nere antalet vårdsökande så att kön ryms inom den utstakade tidsramen och kömiljardbonusen trillar in.
Den nuvarande almanacksgarantin borde utvecklas för att även stimulera kvalitet och kontinuitet i vården av långvarigt och kroniskt sjuka. Läkarförbundet förespråkar en medicinsk vårdgaranti, där patienten efter möte med specialist får en plan över ett sammanhängande utrednings- och behandlingsförlopp, att fullföljas inom medicinskt rimlig tid. Planen bör, så långt det är möjligt, även omfatta rehabilitering och uppföljning.
Målen för behandlingen ska specificeras så att resultatet senare kan följas upp. Ett sådant planlagt sammanhängande behandlingsförlopp tydliggör patientens medicinska behov och rätt till sjukvård. Det fokuserar inte isolerat på väntetiden till det förs­ta läkarbesöket utan på att uppnå resultat.

Även den föreslagna lagen om maximalt fyra timmars väntetid på akutmottagningen skapar stora problem. Väntetiderna på sjukhusens akutmottagningar beror på brister i primärvården samt brist på vårdplatser och på bemanning på sjukhusen. Det går inte att lagstifta bort. Vi har redan sett exempel på hur landsting i stället manipulerar väntetidsstatistiken genom att skriva in patienter innan de ens undersökts.
Köerna och väntetiderna till vård beror i dag på resursbrist. Det yttrar sig som flaskhalsar där vårdprocesserna hänger upp sig. Bristen på vårdplatser är den trängsta flaskhalsen, men även brist på operationskapacitet, radiologisk utrustning samt läkare inom vissa specialiteter som geriatrik och psykiatri skapar onödiga väntetider.
Dessa effekter av resursbrist kan inte lagstiftas bort, utan det behövs investeringar.
Det behöver satsas en flaskhalsmiljard för att åstadkomma den köfria sjukvård som alliansen utlovat.
En flaskhalsmiljard till ökad läkarmedverkan i vården av de äldre utanför sjukhusen och till fler vårdplatser för rehabilitering och behandling av de många äldre, sköra och svårt sjuka patienter som i dag bollas mellan kommuner och landsting.