Socialstyrelsen äger rätten att besluta om benämning samt indelning av specialiteterna. Under 2011 kommer Socialstyrelsen att genomföra en översyn. Det är bra att arbetet kommer i gång eftersom det i dag rådet ovisshet om vilka ändringar som kan komma på tal och hur vi ska förhålla oss till dessa.
Specialitetsindelningen bör inte göras stel som en karta på ett ritbord. Historisk bakgrund och befintlig sjukvårdsstruktur spelar roll. Strukturer och kunskap som tar decennier att bygga upp måste tas till vara. Översynen måste därför präglas av pragmatism och utgå från det som redan är uppbyggt. Samtidigt är det viktigt att, så långt möjligt är, harmonisering sker med de nordiska länderna och EU.
Professionens roll utvecklas i takt med förändringar inom sjukvården. Översynen bör därför göras med en pragmatisk inställning. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården, framtida behov av specialister, forskning och den demografiska utvecklingen är självklart viktiga aspekter.
Besättning av jourlinjer kan inte vara den främsta grunden att bygga specialitetsstrukturen på. Bemanningsproblem måste lösas med andra grepp såsom bättre arbetsförhållanden och rimligare arbetsbörda. För även om en urolog har god nytta av att vara specialist i kirurgi i sitt arbete som urolog är det inte lika med att vederbörande är bakjourskompetent i kirurgi.

Trots dagens system med mindre flexibilitet är det en stor del av läkarkåren som dubbelspecialiserar sig – ofta inom specialiteter som numera är sammanhörande bas- och grenspecialiteter. Udda men kanske praktiska kombinationer är med dagens system alltmer sällsynta. Kombinationen plastikkirurgi och handkirurgi med dubbla bas-/grenförlopp ter sig knappast lockande i dagens system.
Ett tungt argument för systemet med basspecialiteter var att hindra fragmenteringen av vården och att det bedömdes vara en förutsättning för nuvarande joursystem. Utvecklingen i vården med alltmer komplexa tillstånd och sjukare patienter har drivit fram den fördjupning och subspecialisering inom vården som är en förutsättning för dagens patientsäkra vård.
Den stora andelen äldre patienter måste även medföra att man funderar på behovet av läkare inom olika specialiteter. Behövs till exempel fler geriatriker i stället för fler geriatriker med specialistbevis i internmedicin?
Fram till 1960 var det Läkarförbundet som utfärdade bevis om specialistkompetens. Samma år infördes en offentligrättslig reglering av läkares rätt att beteckna sig som specialist inom ett avgränsat medicinskt verksamhetsområde samt en offentlig styrning av läkarnas specialistutbildning. Lagen stipulerade att Medicinalstyrelsen skulle fastslå villkoren för rätt att tillkännage specialitet samt specificerade 28 specialiteter.

Riksdagen beslutade 1969 att FV-tjänster skulle skapas och att tjänstgöringen skulle kombineras med systematisk undervisning – obligatoriska teoretiska moment. Antalet specialiteter ökade till 44 med dels basspecialiteter, dels basspecialiteter med grenspecialiteter. År 1985 infördes tillsvidareanställning för läkare under specialiseringstiden, och kvalitetskontrollen lades på klinikchef och handledare. Samtidigt lämnades systemet med grenspecialiseringar för att återgå till enbart basspecialiteter. År1996 fanns det 62 specialiteter.
Inom EU ser det olika ut. Holland har med sina 28 lägst antal specialiteter, Irland har flest med sina 104. Varje land har genom decennier utvecklat egna system – med eller utan bas- och grenspecialiteter.
Framgångsrik utveckling kommer sällan genom strukturella beslut på hög nivå utan växer fram underifrån. Granskning och revidering är viktigt för ett system som hela tiden är vitalt och uppdaterat.
Läkarkårens demografiska utveckling bör också beaktas. Redan i dag är den genomsnittliga åldern på en nybliven specialist 42 år. Det är inte rimligt att system konstrueras så att denna stiger ytterligare. Den justering som nu görs bör präglas av pragmatism.