En nyanländ läkares väg till legitimation kan liknas vid en operation: ju längre man väntar, desto svårare blir det. I Sverige har vi fortfarande brist på läkare. Samtidigt kämpar läkare med utbildning utanför EU/EES i åratal för att få svensk legitimation.
I Riksrevisionens nyligen publicerade granskning konstateras att det i genomsnitt tar 2,7 år för en specialistläkare att få legitimation i Sverige och sex år för läkare utan specialistutbildning.
Rapporten visar att det kostar samhället cirka 41 800 kronor varje extra månad som läkare med utbildning utanför EU/EES får vänta på svensk legitimation. Att tidigt satsa stora resurser på denna grupp är ur samhällets och individens perspektiv en mycket god affär. En förlängd etableringsfas ökar även risken att läkaren förlorar kompetens och en del av sin yrkesidentitet.
Ett stort problem har varit en bristande språkutbildning. Otillräckliga språkkunskaper och alltför sen kontakt med svensk hälso- och sjukvård gör att tempot i kompletteringsprogrammet hämmas, och det försämrar förutsättningarna för att få en provtjänstgöringsplats eller AT-plats. Det krävs språkutbildning anpassad för hälso- och sjukvårdspersonal. I dag erbjuds detta i alldeles för begränsad utsträckning.
Under 2009 fick 253 läkare med utbildning utanför EU/EES svensk legitimation. Alla dessa har under kompletteringsfasen varit beroende av att det finns arbetsgivare som antingen erbjuder provtjänstgöring, till dem som har specialistkompetens, eller AT, till dem som saknar specialistkompetens. Samtidigt uppger alla kompletterande läkar- och sjuksköterskeutbildningar att den huvudsakliga begränsningen för hur många studenter som kan antas är att hitta platser för den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) hos arbetsgivarna.
Arbetsgivarna har således stora möjligheter att förkorta tiden det tar för läkare med utbildning utanför EU/EES att få sin svenska legitimation.

Det krävs att arbetsgivarna inom hälso- och sjukvården anordnar fler VFU-platser, provtjänstgöringsplatser och AT-tjänster samt att det erbjuds kvalificerad handledning. Arbetsgivarna och den provtjänstgörande läkaren kan även behöva bättre vägledning och stöd från Socialstyrelsen inför en provtjänstgöring.
Riksrevisionens rapport visar att ungefär hälften av läkarna med utbildning utanför EU/EES som söker svensk legitimation har en specialistutbildning från hemlandet. Av Socialstyrelsen blir dessa läkare ålagda att göra en provtjänstgöring där kompetensen ska valideras. I dag saknas dock en nationell regle­ring eller samordning som manar de enskilda arbetsgivarna att erbjuda tillräckligt många provtjänstgöringsplatser. Det är i stället upp till varje enskild arbetsgivare att utifrån egna resurser och behov av läkare bestämma om de ska anordna provtjänstgöringsplatser.
Läkare som är EU-medborgare kan i dag i stort sett välja i vilket EU-land de vill arbeta. Den parlamentariska kommittén för cirkulär migration och utveckling lämnade nyligen över sitt slutbetänkande. Här konstateras att globaliseringen och dagens migrationsmönster har lett till att allt fler migranter rör sig mellan olika länder. I högsta grad gäller detta bland läkare, vilket gör en snabbare process för legitimation ännu viktigare.

En viktig framtidsfråga är försörjning med kompetent arbetskraft. Den ordning som nu råder där den enskilde arbetsgivaren enbart fokuserar på det egna behovet av läkare, och inte arbetsmarknadens eller läkarens behov, när det fattas beslut om provtjänstgöringsplatser är ett slöseri med resurser. Den enskilda läkaren borde ha möjlighet att snabbt få provtjänstgöring, givetvis som anställd med kollektivavtal.
Att det finns köer till obligatoriska moment under vägen till legitimation har blivit mer problematiskt efter etableringsreformen från i fjol. Nu har fasta tidsgränser satts upp. Målet är att den nyanlända ska ha ett arbete eller gå en CSN-berättigad högskoleutbildning inom två år.
Efter två år förlorar den enskilde sin etableringsersättning. Etableringslotsen förlorar också en del av sin ersättning. Fasta tidsgränser kan vara bra, men när läkaren blir tvungen att köa till obligatoriska moment i processen förlorar tidsgränserna sin stimulerande effekt och skapar i stället stress.
Vår förhoppning är att de aktörer som ansvarar för nyanlända läkares etablering på arbetsmarknaden tar ett gemensamt ansvar. Läkarförbundet deltar gärna i en diskussion om hur detta kan lösas på bästa sätt.