Toivo Heinsoos slutbetänkande »Regler för etablering av vårdgivare« i utredningen om patientens rätt var tänkt att skapa ett sy­stem för mångfald inom den öppna specialiserade vården. Tanken var också att systemet, kallat lag om vårdgivaretablering (LOVE), skulle ersätta den gamla lagstiftningen, lag om läkarvårdsersättning (LoL), populärt kallat »taxan«.
Eftersom både taxan och det alternativa etableringssystemet för privatdriven vård, lagen om offentlig upphandling (LOU), under längre tid varit föremål för en ibland animerad diskussion efterlyser många långsiktigt hållbara spelregler. Ett flertal upplevde att regeringen inför valet 2006 gav löfte om en lösning.
För närvarande ser det inte ut att hända så mycket konkret med Heinsoos förslag LOVE. Flera tunga remissinstanser har framfört kritik. Kritiken handlade dels olika intressenters osäkerhet kring maktfördelning och inflytande i systemet, dels om oklarheter i fråga om hur systemet LOVE i sig skulle interagera med etableringssystemen LOU och lagen om valfrihetssystem (LOV).
LOV, populärt kallat Vårdval, är sedan den tillkom 2009 tvingande för landstingen inom primärvården. Då LOVE nu hamnat i »vänteläge« så vill flera sjukvårdshuvudmän, styrkta av erfarenheterna från primärvården, i stället använda vårdvalslagstiftningen för att utveckla mångfalden inom den öppna specialiserade vården.
Viljeinriktningen är på flera sätt vällovlig och intressant för att skapa dynamik inom hälso- och sjukvårdssektorn, men den väcker också en del frågeställningar som Läkarförbundet vill diskutera.

Vårdvalslagstiftningen är inte nationellt tvingande, med undantag för primärvårdssektorn och till skillnad från LoL. Detta är problematiskt om målet är bra spelregler för mångfald inom den öppna specialistvården och som är lika över landet.
Risken är att de sjukvårdshuvudmän som hela tiden är mer benägna att ta till sig mångfaldsidén drar till sig läkare och andra leverantörer av sjukvårdstjänster medan landsting som är mindre intresserade av annat än produktion i egen regi får rekryteringsbekymmer. En tydligare nationell strategi måste här till för att systemet ska bli robust och inte skapa ojämlik vård.
Ett utvidgat vårdval måste ge möjligheter för läkare att kombinera tjänstgöring vid slutenvårdskliniker med öppenvårdsinsatser. Många önskar också flexibilitet så att den kombinationen kan ske inom olika driftformer. Det förutsätter givetvis att det finns en bibehållen trovärdighet utifrån konkurrensaspekter.
Att beakta när man designar öppenvårdssystemet i ett utvidgat vårdval är att det torde vara lättare att utveckla och genomföra modeller av enkla tjänster och att mer komplexa tjänsteerbjudanden har svårare att uppstå. Det kan vara tydligare och lättare att följa upp, men det kan också begränsa. Med de erfarenheter som finns från primärvården bör man också undvika modeller som skapar hinder för ny­etablering.
Jag efterlyser slutligen en diskussion om hur sjukhusvården interagerar med systemförändringen. Det är också nödvändigt att ställa den eviga frågan om det är trovärdigt ur ett konkurrensneutralitetsperspektiv, att samma juridiska person (landstinget) är både finansiär och producent i egen regi?

Sammanfattningsvis är aktiviteterna i vissa landsting – med att utveckla vårdvalsmodellerna inom hela den öppna hälso- och sjukvården – intressanta och vällovliga. Vårdbranschen som tjänstesektor kännetecknas av komplexitet och hög kompetens, men för svenskt vidkommande också av att själva vårdtjänsten utförs inom i stort sett bara offentlig produktion.
Mångfald ska ge utrymme för såväl stora som små verksamheter och med olika driftformer i en konkurrensneutral miljö. För de läkare som antingen redan verkar utanför landstingen eller går i sådana tankar, så ger vårdvalsmodellen rätt hanterad tydligare spelregler för etablering, investering med mera. Detta är bra!
Kvar finns dock många stora frågor när det gäller utvecklingen av vårt sjukvårdssystem. Det är således viktigt att behålla en samlad målbild i den fortsatta processen.