I somras talade jag mycket om min sjuka och sköra mor. Jag har pratat med allmänläkare, kardiologer, distriktssköterskor och medicinskt ansvariga sköterskor, biståndshandläggare, arbetsterapeuter, sekreterare och telefonister för att nämna några. Under samtalen har jag naturligtvis använt min erfarenhet som läkare med kunskap om vården.
Stor nytta har jag haft av att behärska vårdens språkbruk och vara bekant med de parametrar som räknas i den behovsprövning som fortlöpande äger rum inom vården och omsorgen. Min mor är lyckligt lottad på den punkten, framför en del andra patienter i samma situation. Både som professionell och anhörig vet jag nu att grynnorna i sjukvårdens farvatten är talrika och att det är besvärligt att navigera när sjökorten inte stämmer med den verklighet som ska beskrivas. Visst finns det kunskap och kompetens i den svenska vården. Tyvärr gäller det inte överallt. När det rör samordningen av vården för de äldre sjuka är den till och med riktigt usel.
Inte blir samordningen bättre när landstingen och kommunernas IT-system är inkompatibla. Vårdprocesserna är inte heller synkroniserade. Artiga telefonröster anvisar och hänvisar, men ingen tar ansvar för vårdens helhet.
Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt och Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro aviserade i en debattartikel i Svenska Dagbladet i slutet av augusti att Stockholms läns landsting ska anställa vårdcoacher. Dessa ska hjälpa patienter att navigera snabbt och rätt i vården.
En vårdcoach, eller vårdlots, ska erbjudas dem som ofta besöker vården, har flera diagnoser och behöver extra stöd. Under nästa år ska 100 specialutbildade sjuksköterskor hjälpa 5 000 patienter.
Vårdcoacherna ska upprätta en vårdplan för patienten, stå i regelbunden och till och med »intensiv telefonkontakt«, dosera läkemedel och underlätta vardagen genom att hjälpa sjuka att få rätt vård och stöd vid rätt tidpunkt. Välutbildade sjuksköterskor ska »möjliggöra detta framgångsrika projekt« och därmed göra sjukvården mer jämlik, patientsäker och trygg, skriver Filippa Reinfeldt och Sineva Ribeiro.
Det låter utmärkt att patienterna ska få stöd och hjälp. Förslaget väcker dock flera frågor.
Vilka ska få erbjudandet? Väljer vårdlotsen sina klienter eller blir det fritt vårdval av lots? Vilka befogenheter får lotsarna i förhållande till distriktsläkare, distriktssköterskor, biståndshandläggare med flera? Ska lotsade patienter i vården prioriteras framför dem som saknar lots? Vems är ansvaret när vårdkedjan går på grund? Vad kan ett hundra välutbildade sjuksköterskor göra annat än att hinna sitta i telefon?

Regeringen, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och landsting med flera vill alla kraftsamla kring vården av äldre patienter som är sköra och sjuka. I stället för att instifta en ny yrkeskategori med uppdrag att lotsa i ett bristande system, vore det mer framåtsyftande att bredda farlederna och uppdatera sjökorten så att dessa patienter själva finner en väg och känner sig trygga i vårdsystemet.
Läkarnas medverkan i vården av de äldre måste öka för att göra sjukvården mer jämlik, säker och trygg. Vårdvalet i primärvården har förbättrat situationen och valmöjligheterna. Reformen behöver nu utvecklas ytterligare. Primärvården behöver stärkas och tillgängligheten i den öppna specialistvården förbättras. Varje äldre patient bör få en namngiven och ansvarig läkare i primärvården. En läkare med ett sammanhållet ansvar för sjukvård, även för läkemedel.
Till Läkarförbundets förslag hör också att kommunerna ges möjlighet att anställa överläkare med ansvar och befogenheter att övervaka att de äldre patienternas rättigheter åtföljs. Denna kommunöverläkare skulle samarbeta med primärvården och kommunens sjuksköterskor och i övrigt samordna huvudmännens insatser inom vård och omsorg. Kommunöverläkaren skulle därutöver vara patientgruppens ambassadör, inte minst inför styret i kommun och landsting.
Med tillräckliga befogenheter kan en kommun­överläkare ställa krav på gemensamma patientjournaler och läkemedelslistor.När ansvaret är definierat, namngivet, och antaget görs vården tillgänglig och begriplig.Det är långsiktigt bättre att göra tillgången till vård och omsorg både enklare, tryggare och mer utbyggd än att satsa på lotsar i fortsatt svårmanövrerade vatten.