Missbruksutredningen redovisar de mest angelägna reformförslagen inom sjukvårdsområdet under senare år. I dag når missbruksvården bara en av fem som behöver vård. Kunskaper om effektiva behandlingar i ett tidigt skede tas inte heller till vara. Utredningen visar att bristerna i hög grad beror på att kommunernas socialtjänst har huvudansvaret för missbruksvården. Därför föreslås att hälso- och sjukvården får ett huvudansvar.
Bland förslagen märks en skatteväxling på 2,4 miljarder kronor från kommunerna till landstingen för att utveckla behandlingen för missbrukare framför allt inom psykiatrin och primärvården.
Enligt utredningen är vinsterna med att fler beroende kan få en mer kunskapsbaserad vård omfattande, medicinskt, socialt och ekonomiskt. Rege­ringen bör därför förverkliga utredningens huvudförslag så fort det är möjligt.
Förbundets viktigaste invändning mot utredningens arbete är att den inte tillräckligt analyserat de verksamhetsmässiga förutsättningar som måste vara uppfyllda för att sjukvården ska kunna fullgöra sitt nya ansvar.
Läkarförbundet varnar för att underfinansiera reformen i dess inledande skede. Staten måste tillföra resurser under några år för att kunna göra de investeringar som krävs så att den nya vårdstrukturen hittar sin form.
Ett särskilt viktigt område för investeringar är att få fram ett tillräckligt antal specialister i allmänmedicin och psykiatri som kan fullgöra landstingen nya uppgifter. På många håll i landet är det läkarbrist inom dessa specialiteter. Den lokala planeringen av läkarförsörjningen fungerar inte.

Läkarförbundet föreslår att det genomförs en tidsbegränsad investering med statliga stimulanser. Framgångsrika landsting skulle här kunna åta sig ett större utbildningsansvar än vad det egna behovet motiverar inom bristspecialiteterna. I övrigt måste landstingen ges förutsättningar att bygga upp de resurser som behövs för att realisera utredningens intentioner.
Ett förslag som Läkarförbundet motsätter sig är att landstingen skulle få ett lagstadgat ansvar att upprätta program i primärvården för tidig upptäckt av riskbruk och beroende. Förbundet delar utredningens uppfattning om att denna verksamhet behöver utvecklas; men de nuvarande reglerna i hälso- och sjukvårdslagen om sjukvårdens ansvar för rådgivning i hälsofrågor är tillräckliga och beskriver bättre de principer som bör gälla för verksamheten.
Diskussionerna kring utredningen har visat på det motstånd som finns i många kommuner, och flera landsting är avvaktande. Sveriges Kommuner och landsting avvisar helt förslaget om en huvudmannaskapsförändring i sitt remissvar.
Det systemfel som utredningen beskrivit visar emellertid nog så starka skäl för att reformen bör förverkligas, oberoende av tveksamma kommuner och landsting.
Förbundet kan konstatera att det finns ett brett stöd bland läkare. Särskilt stort stöd finns det från läkare som förväntas svara för en viktig del av det praktiska arbetet med att ge missbrukarna en bättre och mer tidsenlig vård.