Anders Ehnberg tar i sitt debattinlägg upp en viktig del av sjukvården i Sverige, den som utförs i glesbygd. Förhållanden i glesbygd är inte desamma som på andra håll i landet, men i Hälso- och sjukvårdslagen står att »målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen«. Hur uppnår vi det idag? Och vad händer efter att den nya Arbetstidslagen (ATL) införts?

Arbetstidslagen är ett skydd för arbetstagarna, och arbetsgivaren är skyldig att efter årsskiftet 2006/2007 tillämpa de nya skyddsbestämmelserna. Regeln om 11 timmars sammanhängande dygnsvila grundas på forskning som visar negativa effekter på de arbetstagare som arbetar långa arbetspass. Denna grundregel är bra, både för läkare och för våra patienter.

Vi ser dock från Läkarförbundet att det i vissa fall kommer att innebära stora negativa konsekvenser; Anders Ehnberg nämner sjukvård i glesbygd som ett exempel. Det är inte självklart att arbetsmiljön för läkare blir bättre vid en mycket strikt tillämpning av den nya Arbetstidslagen. I EUs arbetstidsdirektiv och i lagen finns därför utrymme att göra nödvändiga lokala anpassningar av regelverket genom att träffa kollektivavtal som tar hänsyn till de lokala verksamheternas behov och förutsättningar. Det är mycket viktigt att dessa avtal verkligen grundas på hur verksamheten ser ut på den enskilda kliniken/vårdcentralen.

Läkarförbundet har haft mycket kontakter med både Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och enskilda regioner och landsting i denna fråga. Tyvärr finns det inte en samsyn om hur vi ska lösa de nya reglerna för att verksamheten ska fungera optimalt. För många primärjourer kommer det att innebära kortare arbetspass, men i övrigt kommer inte arbetsformerna att påverkas nämnvärt. För beredskapsjourer är det dock knepigare, och här har vi olika syn på hur den frågan ska hanteras.

När kartläggningar och konsekvensanalyser är gjorda i verksamheterna utgår vi från att kontakt kommer att tas med de lokala läkarföreningarna för att lösa de situationer där man måste göra avsteg från 11-timmarsregeln. Vi kommer att arbeta för att finna lösningar som tillgodoser både läkarnas berättigade krav på en rimlig arbetsbelastning och arbetsmiljö och att verksamheten kan bedrivas på ett från patientsynpunkt rimligt sätt. Ur Läkarförbundets synvinkel måste de avvikelseavtal som träffas i första hand tillgodose skyddsaspekten i lagen, så att läkarna får en så god arbetsmiljö som möjligt samt att högst möjliga medicinska säkerhet kan tillgodoses.

Läkarförbundet uppfattar inte genomförandet av ATL i glesbygd i första hand som ett problem. Regler måste följas överallt. Men lagen ger alltså utrymme för anpassningar, vilket kommer att behövas bla i glesbygd. Ehnberg anser att centrala förhandlingar bör ske för att glesbygdens problematik ska uppmärksammas, men det är ingen framkomlig väg. På central nivå finns inte den kunskap som behövs för att göra anpassningar efter de unika förhållandena i olika verksamheter. Även i glesbygd kommer det att behövas flera olika lösningar för att verksamheterna ska kunna bedrivas på ett säkert sätt.

Ehnberg undrar om Läkarförbundet är berett att ta strid för glesbygden. Läkarförbundet är berett att ta strid för att läkare ska få en god arbetsmiljö och våra patienter en högkvalitativ och säker vård! Om det finns en dold agenda hos arbetsgivaren kan jag inte svara på; förhoppningsvis är de också intresserade av att kunna leverera en god och säker vård till hela befolkningen.
Det är nu oerhört angeläget att alla läkare engagerar sig i att ta fram en fungerande arbetstidsförläggning som är acceptabel efter årsskiftet. Bästa sättet att få det att fungera är om vi själva har förslag på hur det ska se ut. Denna fråga står högst på dagordningen för alla lokala läkarföreningar och för Läkarförbundet centralt. Tiden börjar bli knapp och vi måste lösa frågan de närmsta månaderna.