Efter SVTs program »Spelet om de apatiska barnen« i »Uppdrag granskning«
den 19 september 2006 har frågor rests om läkares etiska och juridiska ansvar när det gäller uttalanden om orsaker till sjukdomstillstånd av olika slag. Det är inte vår avsikt att granska några specifika uttalanden eller några specifika uppgiftslämnare, men vi vill däremot på ett mera generellt sätt framhålla de etiska grundregler som finns på detta område och vikten av att grunda slutsatser på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är inte ovanligt att läkare i sitt yrke ställs inför uppgiften att yttra sig om säkra eller sannolika orsaker till en sjukdom eller en skada. Det kan gälla rättsintyg, intyg i samband med arbetsskada eller andra försäkringsmedicinska sammanhang. I dessa fall kan patientens intressen stå i strid med försäkringsbolags eller myndighets, varvid läkarens uttalande kan ha stor betydelse för utgången. Det är därför en ytterst grannlaga uppgift att som läkare ta ställning i orsaksfrågor. Det kan ibland vara svårt att på ett professionellt sätt kunna tillvarata patientens intressen och samtidigt göra en korrekt bedömning grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet. En annan situation är när läkare låter sig intervjuas i massmedier av olika slag eller på eget initiativ deltar i den offentliga debatten i egenskap av läkare.
Det finns några grundläggande regler som bör beaktas i detta sammanhang: I Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 4 § står att »Den som i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg«.
Sveriges läkarförbunds läkarregler, regel 15, uttalar att »läkaren skall i intyg och utlåtanden endast efter noggrant övervägande bestyrka vad som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt ej kan bedömas«. Dessa regler avser primärt skriftliga uttalanden, men bör också, i tillämpliga delar, beaktas då läkare uttalar sig i medier av olika slag i egenskap av läkare.
Förutsättningen för att kunna yttra sig angående orsaksförhållanden till ett visst sjukdomstillstånd är att läkaren dels har personlig kännedom om patienten/patienterna ifråga, dels har sakliga kunskaper om eventuella orsakssamband eller frånvaron av sådana.
När det gäller frågan om orsak bör läkare betänka att det många gånger kan vara svårt att på ett entydigt sätt uttala sig om enkla och raka orsakssamband. Många sjukdomstillstånd har en multifaktoriell kausalitet, i vilket kan innefattas såväl kända som okända faktorer och villkor. Det är en pedagogisk utmaning att i utlåtanden och uttalanden framställa komplicerade sammanhang på ett sådant sätt att uppgiften fullgörs med bibehållen saklighet.
Ett tydligt exempel på svårigheten att fastställa orsaker och villkor för orsakssamband är kontroversen om de så kallade apatiska barnen. I denna kontrovers har olika hypoteser framförts om orsakssamband, bland annat att det i själva verket inte är ett sjukdomstillstånd överhuvudtaget utan framkallat av manipulation och/eller förgiftning från föräldrarnas sida. Andra hypoteser som framställts är att den långa asylprocessen i Sverige skulle kunna orsaka tillståndet.
En vetenskaplig prövning av hypoteser kring orsaker till detta sjukdomstillstånd är viktig och nödvändig då den har betydelse för behandling och prevention. När nya sjukdomstillstånd uppstår som den medicinska vetenskapen inte kan förklara är det viktigt att olika hypoteser presenteras, men lika viktigt är att dessa inte presenteras som fakta såvida det inte finns ett empiriskt underlag.
Den vetenskapliga prövning som behövs bör i första hand ske genom det medicinska vetenskapssamhällets sedvanliga fora. Om läkare/forskare deltar i den offentliga debatten om apatiska barn är det viktigt att noga framhålla om det är fråga om empiriskt baserad kunskap eller oprövade teoretiska hypoteser. Hypoteser som inte prövats får aldrig framstå som vedertagna sanningar. Även om vetenskaplig djärvhet kan vara en dygd, är tvärsäkerhet om oprövade hypoteser kontraindicerad, särskilt i den offentliga debatten.
Läkare åtnjuter ett betydande förtroende hos allmänheten, vilket också medför att medierna gärna presenterar läkares uppfattningar, särskilt om det är hypoteser som avviker från den gängse uppfattningen. Detta tillhör mediernas villkor och måste respekteras. Det är därför extra viktigt att vara återhållsam med spekulationer, särskilt i frågor med ideologisk eller politisk laddning, som varit fallet i denna fråga. Som läkare bör man vara speciellt uppmärksam på att ideologiska intressen som baseras på potentiellt felaktiga slutsatser kan komma att användas mot patienter. Man kan på detta sätt, medvetet eller omedvetet, komma att stigmatisera patienter eller patientgrupper på ett negativt sätt.
Läkare har, i likhet med alla andra medborgare, yttrandefrihet i alla samhällsfrågor, så länge man rör sig inom lagens råmärken. Om man uttalar sig som läkare ställs dock krav på att uttalandena är sakligt och vetenskapligt baserade.
Vi vill också påminna om att intyg, utlåtanden och uttalanden från läkare förlorar i värde om de inte baseras på fakta och personlig kunskap om sakförhållanden. Om inte denna grundregel upprätthålls riskeras förtroendet för läkaren som expert.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
