Miltonutredningens förslag om ökat tvång i öppen vård kritiseras av professor Johan Cullberg och ordföranden i RSMH Jan-Olof Forsén i Läkartidningen 39/2006 (sidorna 2885-6) och av chefsöverläkare Filipe Costa i 43/2006 (sidorna 3298-9). Det försvaras av professor Lars Jacobsson i 42/2006 (sidorna 3216-7).
Förslaget innebär att en person skall kunna åläggas medicinering, gå i terapi, delta i sysselsättning, ha ett visst boende mm. Länsrätten skall fatta beslut efter förslag från chefsöverläkare i psykiatri. Det finns inga sanktioner om patienten inte följer ålagda regler – återintagning får ske endast om det föreligger behov av sluten vård. Chefsöverläkaren ansvarar för en samordnad vårdplanering och för att den följs upp. Samråd med patientens närstående bör ske »om det inte är olämpligt«.

Man har skäl att ifrågasätta om personer som inte vill ta emot psykiatrisk hjälp och som är negativa till medicinering underordnar sig ett auktoritärt beslut utan sanktioner av domstol och chefspersoner. Ett beslut som tas »uppifrån« och »utanför« den verklighet som är patientens hör inte hemma i vår tid. Därtill kommer det ovedersägliga i att allt tvång i omsorger om människor upplevs som kränkande och oförenligt med det förtroende mellan den vårdade och den vårdande som är en förutsättning för ett gott resultat. Och värst av allt: Det stöd och den service dessa personer behöver där de bor är outvecklad eller finns inte alls att få. Vad hjälper då ett domslut?

Personer med psykiska funktionshinder är ofta känsliga och ensamma människor som behöver ett nätverk av personer som uppmuntrar och stöder dem och som kan skapa tillit och förtroende. De behöver ett generöst utbud av personligt utformade och attraktiva insatser från samhällets sida (psykiatriska team, utbildade stödpersoner, arbete, meningsfull daglig verksamhet, lämplig bostad etc) som slussar in dem i en gemenskap. Allt detta är osedvanligt illa ägnat förelägganden från domstol, däremot väl ägnat vänner, närstående och sakkunniga på orten.

Låt mig göra en jämförelse med ett annat omsorgsområde som utvecklats i motsatt inriktning – från totalt tvång till totalt självbestämmande.
Den första omsorgslagen för personer med utvecklingsstörning, som antogs 1954, innehöll detaljerade tvångsregler och till och med föreskrifter om en särskild juridisk beslutsnämnd i varje landsting. Den ersattes av 1967 års omsorgslag som stadgade om ett helt system av öppna omsorger och boende i normala bostäder i stället för på anstalter. Tvångsreglerna för sluten vård halverades. I den reviderade omsorgslagen 1985 kunde slutligen allt tvång tas bort, trots att flertalet av dem som lagen omfattade var personer som har svårt för att förstå »sitt eget bästa«.
I dag bor 20 000 utvecklingsstörda personer i service- och gruppbostäder, och 24 000 deltar i daglig verksamhet. De som inte har förmåga att tillvarata sina egna intressen har alla en god man; ett mindretal har en förvaltare. Det är den enskildes företrädare som tillsammans med anhöriga och personal försöker skapa insikt hos huvudmannen om dennes eget bästa och som utformar insatserna i största möjliga samförstånd med denne. Det finns inga propåer om tvångsregler.

Det föreslagna tvånget i öppen psykiatrisk vård bör ersättas med att en god man utses i samråd med den enskilde. Den gode mannen samverkar med ett nätverk kring patienten och med psykiatrin. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) måste ändras så att den omfattar alla personer med psykiskt funktionshinder – precis som den gäller för alla personer med utvecklingsstörning – och ge dem rätt till daglig verksamhet, låta insatsen omvårdnad omfatta även personer som bor självständigt och föreskriva att en individuell plan skall upprättas i samråd med den det gäller för beslutade och planerade insatser. Detta är för övrigt på väg då den förra regeringen beslutat att LSS skall omarbetas för att bättre motsvara de handikappolitiska målen.
Omsorgerna om personer med utvecklingsstörning är ett bevis för att ökade och ändamålsenliga insatser, i samråd med den det gäller, dennes närstående och god man, kan ersätta tvång. Att med denna vetskap öka tvånget för en så försummad och åsidosatt grupp som gruppen psykiskt funktionshindrade är stötande och orättmätigt. Rikta tvånget mot samhället och inte mot medborgaren!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.