Konsekvenser av att Läkarförbundet inte längre har ett eget avtal med Arbetsgivarverket

I den senaste centrala förhandlingen på den statliga sidan (RALS 2004) förlorade Läkarförbundet sin ställning som egen part med följande motivering:
»För att underlätta lönebildningen på den lokala nivån är det principiellt angeläget att Arbetsgivarverket har så få och sammanhållna motparter som möjligt. Att Läkarförbundet har egna avtal på det statliga området har numera bara historiska skäl som inte längre är aktuella. Arbetsgivarverket har därför denna dag sagt upp Läkaravtalet samt Avtalet om löner mm för statliga läkare 2002– 2004, och avser inte att sluta några nya motsvarande avtal.«
Denna ensidiga handling har i de gångna årens lokala avtal visat sig djupt olycklig för ett av landets universitetssjukhus, det i Linköping.

Syftet med arbetsgivarens åtgärd var förstås att tillsammans med SACO-S kunna göra omfördelningar av lönemedel i det lokala varvet till andra grupper än de statligt anställda läkarna.
Vid universitetsorternas läkarföreningars träff i oktober gjordes en preliminär genomgång av vad utfallet på lokal nivå blivit under den aktuella avtalsperioden. Skillnaderna mellan de olika universitetsorterna var slående. Det skiljde mellan 1,7 och 2 procent i utfall mellan Linköping och de övriga orterna (Tabell I).

Vid höstens förhandlingar i Linköping påpekades de stora skillnaderna nationellt, varvid motparten i klartext angav att man önskade omfördela lönerna till förmån för bland andra adjunkter.
SACO-S agerande i denna situation var mycket passivt, naturligtvis då denna omfördelning gynnade grupper i deras kollektiv. Utfallet för läkargruppen vid universitetet (prekliniska tjänster och kombinationstjänster) var vid höstens förhandling 2,2 procent, medan hela SACO-S-kollektivet vid Linköpings universitet (med läkargruppen inkluderad) erhöll nära 3 procent, alltså en tämligen kraftig omfördelning. Det bör nämnas att Läkarföreningen inte accepterade arbetsgivarbudet, men att SACO-S gjorde det.
Man kan fråga sig varför detta har skett i Linköping och inte i övriga landet. Det finns flera förklaringar, men oaktat dessa är det nog tyvärr så att vi kommer att få se samma mönster i övriga landet, då arbetsgivaren i Linköping »banat vägen« för detta.
För att det inte skall ske måste någon form av överenskommelse träffas mellan SACO-S centralt och Läkarförbundet, så att man till exempel fastslår att det procentuella utfallet skall vara lika inom de olika delförbunden. Kanske det är dags att återgå till ett procentangivet lägsta påslag i de centrala förhandlingarna. Alternativen förskräcker – en kraftigt bromsad löneutveckling, rekryteringssvårigheter, missnöje etc.