Magnus Kihlbom har känt sig utvald att ge förklaringar och svar på de forskningsfrågor som vi kommit fram till i vårt arbete (LT 8/2007, sidorna 561-2). I sin aggressiva iver missar han just det svårförklarliga och gåtfulla som karakteriserar den situation som bara har förelegat i Sverige. Ett stort antal asylsökande barn insjuknade under en avgränsad period med uppgivenhetssymtom. Epidemin har upphört. Inget annat land kan uppvisa något liknande [1].
Kihlbom tar nu åter upp frågan om traumatisering och driver den in i absurdum. Till skillnad från honom har vi i vår utredning noga studerat och bla rest till de aktuella länderna (varifrån en majoritet av de uppgivna barnen kommit) [2]. På plats har vi intervjuat representanter för olika FN-organ, nationella och internationella humanitära organisationer, läkare inklusive psykiatrer, mfl, och inte kunnat hitta någon orsak till den allvarliga situation som vi haft Sverige. Varken i Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Serbien eller Kosovo hade man erfarit barn med uppgivenhetssymtom.

Vi har heller inte kunnat finna någon orsak till att villkoren i dessa länder skulle vara särskilt traumatiserande. Många barn har levt och lever under outhärdliga förhållanden med extrem utsatthet på många platser runt om i världen; tex i många latinamerikanska diktaturer på 1970- och 1980-talet, i Mellanöstern från Palestina till Iran under slutet av 1990-talet, i dag i Darfur, i krigets Irak och på många andra håll i världen. Ändå finns det inget belägg för att någon epidemiliknande utveckling bland traumatiserade barn har funnits i dessa länder, varken nu eller tidigare. Vi har kommit fram till att traumatisering kan vara orsak till uppgivenhetstillståndet i enskilda fall, javisst! Men det svenska fenomenet är än så länge en olöst gåta.

Kihlbom sällar sig vidare till raden av de debattörer som förvränger resultat i våra undersökningar för att smutskasta. Han påstår att vi i våra rapporter har givit stort utrymme åt bl a teorier om simulering eller förgiftning. Detta är helt felaktigt och saknar grund. I rapporten refererades till den då pågående debatten mellan olika experter om manipulation och misshandel (på sammanlagt 3 av rapportens 135 sidor) samt till uppgifter om detta som förts fram i de olika intervjustudierna. Rapporten fastslår följande: »Vi har i denna fördjupningsstudie varken haft för avsikt eller haft möjlighet att närmare studera dessa misstankar. Frågan om en del av barnen varit förgiftade eller inte kan bäst besvaras genom medicinska, sociala eller polisiära utredningar« [2].
Kihlbom påstår vidare att våra rapporter brister i vetenskaplighet och hänvisar till en tidigare artikel i Läkartidningen skriven av en politiker. Vi vidhåller att Ekblads och Raundalens artikel inte refereras i våra rapporter som ett bevis på simulering utan i ett teoretiskt resonemang om barnet som aktör i sitt liv [3]. Denna teoretiska diskussion är allmänt känd, och vi har lyft fram den bland annat med hjälp av denna referens. I forskningssammanhang är det vanligt att man använder en teoretisk modell eller en diskussion i andra liknande och relevanta sammanhang/situationer än de som de ursprungliga författarna hänvisat till. Att vi än i dag använder Weber, Durkheim, Fromm, Freud och andra teoretikers modeller i sammanhang som vi bedömer som relevanta och förenliga med dessa teoretiska modeller hör till forskningens »sunda förnuft-uppfattningar«.

Utan att egentligen ha förstått vad teorin om holismen går ut på riktar Kihlbom hård kritik mot denna förklaringsmodell, vilken vi i vår rapport har lyft fram som en bland flera andra möjliga bidragande faktorer till de apatiska barnens beteende [2]. Förvirringen är total hos Kihlbom när han börjar räkna om våra siffror och kopplar dem till vad han tror sig vara holismens kärna. I sin iver att förkasta teorin om holismen räknar han upp namnen på en del länder som vi har nämnt i vår rapport, hänvisar till olika religioner i områdena och drar plötsligt och helt utan grund slutsatsen att »bara« 369 av barnen har kommit från holistiska samhällen!!
När vi i våra rapporter skriver om holismen vet vi vad vi talar om [4-7]. Kihlbom visar öppet sin okunnighet. Vi har heller aldrig påstått att det enbart är de äldsta barnen i holistiska kulturer som förmodas offra sig för familjens bästa, utan vi har förklarat att detta är vars och ens moraliska plikt. Det finns en tendens, dock, att de äldsta barnen, både i vårt material och i Wibergs [8] material från Stockholm, är överrepresenterade.
Vi har för övrigt inte någon skyldighet att ge Kihlbom privatlektioner i vad holismen innebär. Han får gärna läsa på om den holistiska kulturens betydelse, sedan kanske han kan återkomma och diskutera sakfrågorna istället för att försöka trolla med siffror.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


»Varken i Azerbajdzjan [bilden], Kazakstan, Kirgizistan, Serbien eller Kosovo hade man erfarit barn med uppgivenhetssymtom«, skriver författarna. (Personerna på bilden har inget direkt samband med artikeln.) Foto:Scanpix.