År 2004 tillsatte regeringen en nationell samordnare för att utreda problemet med asylsökande barn med uppgivenhetssymtom. Resultatet är SOU 2005:2, SOU 2006:49 och nu slutrapporten SOU 2006:114. Den sakkunskap och vetenskapliga kompetens som har brukat utmärka Statens Offentliga Utredningar saknas i dessa tre SOU. Visserligen redovisar de ett lovvärt arbete för att förbättra vårdinsatserna, men rapporternas vetenskapliga kvalitet är så undermålig att de snarare framstår som försvar för aktuell flyktingpolitik än som allsidiga utredningar.

Att de två första rapporterna blev hårt kritiserade framgår inte av slutrapporten. Det kringgås med frasen att rapporterna blivit »villebråd i den offentliga debatten«. På ett missvisande sätt återges också i slutrapporten JOs svar på en anmälan för osaklighet. JO hade kort svarat att ingen åtgärd var påkallad från JOs sida, eftersom »JO normalt uttalar sig om en offentlig utrednings betänkande först sedan Regeringskansliet har skickat det på remiss« [1]. Slutrapporten får detta till att JO inte »fann anledning att vidta någon åtgärd eller uttala sig med anledning av denna anmälan«.
Den förvånade läsaren får veta att »det vetenskapliga arbetet har lovordats i akademiska sammanhang«. Som enda referens anges i en fotnot att rapporterna »diskuterats med opponenter vid två olika högre seminarier på Stockholms universitet«. Sökning på webben visar till institutionen för socialt arbete. Chef där är nationella samordnarens, psykologen Marie Hessle, man; handledare är nationella samordnarens forskningsledare, sociologen Nader Ahmadi.
Motsatsen till lovord har förekommit i öppnare fora. I Läkartidningen påpekades, för att nu nämna bara ett par exempel, vetenskapliga brister och tendentiösa felciteringar av tre intervjuade experter. Intetdera redovisas i slutrapporten.

Framför allt har kritiken gällt slutsatsen att trauma inte, »utom möjligen i vissa enskilda fall«, skulle förklara de apatiska tillstånden. Ändå dokumenteras massiv förekomst av traumatiska omständigheter i hemländerna, och – i en rad barnpsykiatriska rapporter – traumatisering hos barnen och familjerna [2-5]. Den tillkommande traumatiska faktorn, att familjerna i Sverige under långa tider levat i skräck inför hotet om avvisning, bortförklaras också med hjälp av en logisk kullerbytta.
Orsaken ska, heter det, inte sökas i traumatiska händelser utan i »sociala förhållanden«, eftersom de verkar »alltid ha uppkommit i samband med ett första eller andra avslagsbeslut« och att tillfrisknande »nästan alltid« föregåtts av ett positivt beslut om uppehållstillstånd. Emellertid är den rimliga tolkningen den omvända: avslagsbeslut är ofta en traumatisk orsak.

Det är inte heller generellt sant att uppgivenheten försvinner så snart uppehållstillstånd beviljas. Barnen i Stockholmsområdet med uppgivenhetsgrad 3 blev friska efter i genomsnitt drygt 7månader. Nu i januari 2007, många månader efter uppehållstillstånd och omfattande behandling, kvarstår tillståndet hos ett antal andra barn [5].

Innebörden av trauma missförstås av utredarna. »Trots att det inom psykiatrin finns tydliga kriterier för vad som kan orsaka PTSD hos en person, tolkas trauma ibland på ett mera subjektivt sätt (…) Traumatisering kan därför inte användas för att förklara ett samhällsfenomen av den storlek som de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom utgör.« När man på detta sätt avvisar subjektivt upplevande är man tillbaka till den sortens ytliga psykologi som förklarar stridsneuroser som simulering. I själva verket har personens subjektiva upplevelse, och individuella personlighet, stor betydelse för om en händelse blir traumatisk eller ej.
Talet om kriterier för orsaker till PTSD visar att författarna tror att psykiatrins förklaringar är uttömda i och med diagnossystemen DSM och ICD-10. Men dessa är enbart symtombeskrivande. De »förklarar« ingenting. Dessutom är de torftiga i fråga om barn- och ungdomsåldrarna, eftersom de framför allt utvecklats för vuxna.

Allvarligt är också att SOU-författarna inte har förstått att skilja mellan avsiktligt beteende och psykosomatiska reaktioner som kan vara omedvetet inlärda, »epidemiska« [6]. I stället förmedlas den grova förenklingen att »sekundär sjukdomsvinst« är liktydigt med avsiktligt beteende. Dissociationstillstånd nämns överhuvudtaget inte, trots att de är kända inom vuxenpsykiatrin som omedveten flykt från en traumatisk eller på andra sätt outhärdlig livssituation. Naturligtvis kan dissociationsprocesser finnas också hos barn, t ex som grava uppgivenhetssymtom, och i deras omogna psyke vara mera odifferentierade än hos vuxna.

Medan rapporten i maj 2006 avfärdade trauma som förklaring till tillstånden gav den stort utrymme åt två andra «teorier«. Den ena hävdade att barnen skulle simulera eller vara förgiftade. Det gav omedelbart medialt genomslag i form av bl a stort uppslagna reportage i Svenska Dagbladet och intervjuer med Hessle och Ahmadi i Dagens Nyheter och SvD. En bakgrund var att antalet nya fall minskat dramatiskt under 2005 och 2006. De två SOU-författarna betonade att detta i tiden sammanföll med att Migrationsverket polisanmält 13 familjer. Implikationen var att andra föräldrar därmed skrämts från att göra sina barn sjuka.

I stället borde tre viktiga omständigheter ha framhållits, som starkt minskade familjernas traumatiska rädsla och hopplöshet. För det första den betydelsefulla praxisändringen efter juli 2005, då regeringen – efter starka påtryckningar inom och utom riksdagen – hade uttryckt att övervägande om avvisning måste ta hänsyn till risken att barn »kunde få bestående skada i sin psykosociala utveckling« (något som barnpsykiatrer tjatat om i tjugo års tid!). För det andra den tillfälliga lagen år 2005 som uppmuntrade asylsökande familjer att våga ny asylansökan. Hela 76 procent av dessa fick då äntligen uppehållstillstånd. En tredje god faktor var att barnpsykiatrin och socialtjänsten förbättrade metodiken för tidiga vårdinsatser.

Den andra förklarande »teori« som omhuldas i rapporterna är kulturell. Den generaliserar på lösa grunder. Svepande sägs att de 424 barn som rapporterna redovisar »ofta« lever i »holistiska familjekulturer« och att i »vissa« kulturer särskilt det äldsta barnet kan åläggas ett stort ansvar för att hjälpa sin familj. Dunkelt och med ett moraliserande tonfall sägs att »vi bör förhålla oss till« detta föregivna faktum. Men hur gemensam kultur kan det vara fråga om? Familjerna kom från Balkan i väster (serber, albaner, romer, montenegriner etc), över Ryssland och Ukraina (katoliker, rysk-ortodoxa, judar) och de många konfliktfyllda områdena i Kaukasus och Centralasien ända bort till Kinas västgräns (georgier, azerer, armenier, kazaker, kirgiser, uigurer, uzbeker, tadzjiker, etc).

Inom varje land finns ett flertal kulturella och etniska minoriteter. Religionerna – islam, kristendom och buddism – innefattar många fraktioner. Utbildningsnivå och socioekonomisk situation varierade starkt mellan familjerna, från analfabetism och arbetslöshet till högre utbildning och medelklass. Betydelse har också det (inte kommenterade) bortfallet: ytterligare 55 barn kom från »övriga världen«, och uppgift om etnicitet saknas för 140 barn.
Vidare påstås, på temat avsiktlig uppoffring för familjen, att barnet »i de flesta« fallen varit äldsta syskon. Men 13 procent av de 424 saknade syskon, bara 60 procent av de 424 hade yngre syskon, och dessutom kom alltså bara 369 barn från de »holistiska« områdena. Inte ens i hälften av de 424 fallen kan det alltså ha varit fråga om äldsta barn.

Författarna avslutar slutrapporten med en för dem och departementet farlig bumerang. De klagar, utan referenser, över att tvärsäkra förklaringar avgivits från läkarhåll; påstår, utan referenser, att forskningsresultat förvrängts av ideologiska skäl och förkunnar, med brösttoner, att forskning bör vara oberoende.
Varningsklockor borde nu ringa på departementen: se till att SOU i fortsättningen betyder kompetenta utredningar! Politiken blir annars varken trovärdig eller respektabel.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Ett axplock rubriker ur Läkartidningen de senaste åren.