Sven Oredsson och Jean-Luc af Geijerstam (Läkartidningen 9/2007, sidan 692) avfärdar något raljerande Pelle Gustafsons och Poul Kongstads (Läkartidningen 4/2007, sidan 194) farhågor om riskerna med röntgenstrålningen vid datortomografi (DT) i samband med utredning av hjärnskakning. »Det finns idag inga studier som kan styrka att en DT av skallen ökar riskerna för senare tumör. Stråldosen för en enstaka undersökning ligger 100-faldigt under de nivåer som leder till mätbar ökning av cancerincidencen«, hävdar de.
Är det verkligen så? Ett faktum är att det inte finns någon känd lägsta dos av joniserande strålning, under vilken en total frånvaro av ökad cancerrisk är bevisad [1]. Röntgenundersökningar beräknas svara för cirka 14 procent av vår totala strålexponering och omkring 0,6– 1,8 procent av alla cancerfall [2].
Efter en DT beräknas risken för att under återstående livstid utveckla cancer eller leukemi till omkring 1 per 1000 undersökningar [3]. Läkare som remitterar patienter till radiologiska undersökningar är ofta omedvetna om dessa risker, och de som genomför undersökningarna är ofta omedvetna om de stråldoser som proceduren medför [4].

Försiktighetsprincipen bör gälla, och ett generellt mål måste vara att undvika onödiga röntgenundersökningar. Detta torde vara särskilt viktigt för unga patienter med lång återstående förväntad livslängd. Nytta och risk måste noggrant vägas samman för varje patient vid varje tilltänkt röntgenundersökning [5].