Man vill gärna önska Svenska rådet för HLR (hjärt–lungräddning) framgång i sin ambitiösa och viktiga målsättning. Men då måste noggrannheten vara större än den författarna till artikeln i Läkartidningen 8/2007 (sidorna 588-90) visar i sin historiska tillbakablick.
Det må vara riktigt att Claude Beck utförde den första behandlingen av ett hjärtstopp med inre massage och defibrillering. Tidpunkten var dock ej »i mitten av 1950-talet« utan tidigt 1940-tal (Beck CS. Resuscitation for cardiac standstill and ventricular fibrillation occuring during operation. Am J Surg. 1941;54:273).
Första räddande hjärtmassage vid hjärtstillestånd under operation lär vara gjord i Tromsö vid förra sekelskiftet.
Stephenson et al redogjorde 1953 för 1200 fall av plötsligt inträffade hjärtstillestånd, varav 133 fall hade kammarflimmer, som kunde hävas med defibrillering i 84 fall (Ann Surg. 1953; 137:731).
I vårt land publicerade Åke Senning i denna tidning (1952;41:1017) riktlinjer för behandling av hjärtstillestånd i samband med operation. I Uppsala lyckades vi 1953 utanför operationssal rädda en pojke, som fick hjärtstillestånd i samband med angiokardiografi (Nord Med 1955;53:317).
Först när den externa hjärtkompressionen och den externa defibrilleringen 1960 hade införts – första gången i Sverige demonstrerad på hund den 20 maj 1961 vid ett sammanträde i Svensk kirurgisk förening (Nord Med 1962;68: 1321) – kunde man mer allmänt rekommendera samt införa utbildning och program för hjärt–lungräddning. I Uppsala infördes ett sådant HLR-program redan 1961 och rapporterades i Svenska Läkaresällskapet i maj 1962 (Nord Med 1963;69:431). Resultat från detta program rapporterades vid Göteborgssymposiet (Hässle) om hjärtarytmier 1963 (publicerat av Lindgren och söner, Göteborg, 1964).
Redan 1962 gav Medicinalstyrelsen i cirkulär nr 35 ut »råd och anvisningar angående hjärtåterupplivning genom ytlig hjärtkompression i kombination med konstgjord andning«, grundade på dessa erfarenheter.
Hänvisningsskyltarna i Uppsalaprogrammet (publicerade från Göteborgssymposiet) till akutväskor och elektromedicinsk utrustning med EKG och extern defibrillator återfanns redan efter något år på många svenska sjukhus.
Det är därför knappast riktigt att skriva att »utvecklingen av behandling av hjärtstopp på sjukhus har möjligen släpat efter något i jämförelse med den prehospitala vården« eller »dröjde det ytterligare 25 år innan en mera systematisk utbildning av all personal på sjukhus i hjärt–lungräddning och användning av enkla hjälpmedel tog fart«.
Sådan utbildning, påbjuden av sjukhusledningen, har ägt rum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala sedan 1962!
