Den organisatoriska utvecklingen inom svensk psykiatri har de senaste 15–20 åren formulerats huvudsakligen av politiker. Denna styrning har avsatt bla följande milstolpar: Ädelreformen som drabbade psykiatrin med negativa effekter, Psykiatrireformen från 1995 med ännu allvarligare konsekvenser, och nu senast Miltongruppens arbete som initierats för att få någon form av politisk revansch. Vi vill granska utvecklingen och komma med förslag om hur vi tillsammans skall ta oss ur det svåra läge som svensk psykiatri befinner sig i.

Under den aktuella perioden har psykiatrins andel av den totala sjukvårdskostnaden i landet sjunkit från cirka 30 till 11 procent. Det är förmätet att tro att denna sannolikt exempellösa reduktion av resurser inom svensk sjukvård skulle gå oförmärkt förbi. Satsning på öppenvård har varit politikens mantra. Vi välkomnar en fungerande öppenvård, men under den uttryckliga förutsättningen att den kan repliera på tillräckliga slutenvårdsinsatser.

Samverkansformer är ett annat politiskt mantra där förhoppningarna om ett nära samarbete mellan sjukvård och socialvård ständigt kommit på skam, säkert till en del beroende på helt olika kulturer. Vi påminner om att sociologer ofta ställer sig öppet kritiska till psykiatrin. Gillberg–Kärfve-historien är här ett gott exempel. Låt psykiatrin finna de rätta formerna för gemensamt arbete utan ideologiskt formulerade centrala direktiv.
Det finns en uttalad benägenhet hos politiker att tillåta alternativa personalkategorier som ersättning för psykiatrer. Detta har kommit att medföra att läkaren fått en alltmer perifer roll tex i det sk teamarbetet i öppenvård. Det medicinskt professionella inslaget har minskat. Ser vi till engelsk psykiatri har utvecklingen gått motsatt väg.
Vad vi sett mer och mer av är fenomenet att politiker arbetar för att få verksamhetschefer som tämligen kompromisslöst accepterar förslag om nedskärningar i verksamheten – allt för att få en underbalanserad budget att gå ihop. Det finns bland våra yngre kolleger i chefsposition en outtalad rädsla att gå ut i den offentliga debatten med de politiskt ansvariga. »Får jag sitta kvar då?«

Vi måste bli mer öppna för att ta emot de nya forskningsfynd som tydligt visar att allvarlig psykisk ohälsa vilar på neurobiologisk grund. Detta diskvalificerar självfallet inte åtgärder med psykoterapeutisk, psykosocial eller rehabiliterande kompetens, där den arbetsterapeutiska och sjukgymnastiska verksamheten spelar viktiga roller. Tvärtom är det den goda samverkan som ger det goda resultatet.

Svensk psykiatri har drabbats av en långvarig och allvarlig kris. Vi menar att den ytterst beror på den exempellösa neddragningen av ekonomiska resurser som startade i samband med Psykiatrireformen på 1990-talet. Denna dikterades av politisk ideologi och salufördes inom ett område där det politiska etablissemanget inte förväntade sig nämnvärd kritik vare sig från den vårdsökande allmänheten eller från den psykiatriska professionen.
Att få svensk psykiatri på benen igen är en fråga om en attitydförändring till psykisk sjukdom. Vår tidigare regering misslyckades härvidlag, då man inte erkände att psykisk ohälsa tillsammans med hjärt–kärlsjukdom svarar för den högsta dödligheten/sjukligheten i vårt samhälle och därför behöver resurser dimensionerade efter dessa behov.

Se nu till de omedelbara behoven. Häv anställningsstopp. Återbesätt vakanser och indragna tjänster. Ge oss tillbaka konfiskerade slutenvårdsplatser. Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm ger en övergripande kommentar i en ledare i Läkartidningen – »Gör slut på vårdplatseländet« [1].
Ge barn- och ungdomspsykiatrin resurser för att tidigt identifiera och hjälpa ungdomar som befinner sig i riskzonen att utveckla allvarlig psykisk sjukdom. Ge anställda läkare löner som är i nivå med dem som erbjuds inhyrda kolleger, ofta med bristande psykiatrisk kunskap. Många kolleger som arbetar för att ge en god psykiatrisk vård känner sig begripligt nog åsidosatta och nonchalerade i jämförelse med sk hyrdoktorers förmåner.

Vi behöver tillsätta verksamhets-/enhetschefer mfl med hög kompetens och beslutskraft, och som inte går i politikers och tjänstemäns ledband. Tillsättningsförfarandet vid sådana befattningar är idag otydligt och inte sällan utan full insyn.
Förutom kontakterna med fackliga organisationer är dialogen med verksamhetens företrädare på många håll uppenbarligen bristfällig eller till och med obefintlig. Det skulle vara till fördel om tex Svenska psykiatriska föreningens styrelse fick tillfälle att yttra sig. Viktiga tillsättningsärenden skulle då kunna belysas inte bara på lokal utan även på nationell nivå.
Miltongruppen är, som vi nämnt, den
tredje politiskt kontrollerade utredningen. Opportunistiskt och ideologiskt kallar man patienter med psykisk sjukdom för »brukare«, i stället för att säga som det är – nämligen personer med en psykisk sjukdom och som till följd av detta behöver en specifik behandling. Gruppens motvilja att se psykisk ohälsa som en sjukdom hjälper till att fjärma psykiatrin från övriga medicinska discipliner. Psykiatrin riskerar att hamna i ett ingenmansland, där många okunniga aktörer får en tummelplats. Våra unga kolleger flyr detta slagfält.
Slutligen är vi besvikna över Miltongruppens brist på helhetssyn när det gäller den psykiatriska verksamheten. Den summa som stod till gruppens förfogande för en upprustning av psykiatrin sprids nu på mer eller mindre seriösa projekt och, vad vi känner till, utan tydliga krav på uppföljning och utvärdering. Här går miljoner förlorade.

Psykiatrireformens mest ivriga tillskyndare erkänner äntligen reformens misslyckande. Den bäddade för dagens situation inom svensk psykiatri. Vår nya alliansregering har signalerat att den vill hjälpa psykiatrin på fötter igen. Den måste då lära av tidigare misslyckanden och i stället forma en utveckling som vilar på professionell och icke ideologisk grund.
Vi har anvisat några vägar till snabba åtgärder. Det är nämligen viktigt att den vårdsökande allmänheten liksom alla som oegennyttigt arbetar inom professionen upplever att något händer nu och att framtidstron därigenom kommer tillbaka.

Lika viktigt är emellertid nästa steg, det långsiktiga. Här måste en kunskapsgenererande verksamhet in i bilden. Varför inte skapa ett kunskapscentrum vid något av våra universitet för att stimulera och samordna psykiatrisk forskning och kunskapsspridning inom alla dess delområden? Utan nya forskningsrön stannar utvecklingen. Intresserade ungdomar försvinner till andra verksamheter. Tyvärr är det den situationen vi har idag.
Den kvalificerade sjukvårdens goda tillgänglighet har tidigare varit ett av adelsmärkena för svensk sjukvård. Så är det inte idag. Inte minst har det politiska etablissemanget låtit psykiatrin förslummas.
Nu måste vi hjälpas åt med att på många håll och med olika krafter utveckla dagens psykiatri till en av våra viktigaste medicinska specialiteter, där den sedan länge hör hemma. För detta krävs inte bara en konstruktiv debatt inom professionen utan även att få kunniga politiker med i diskussionen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.