Karl Grunewald beskriver i sin artikel »Läkare bortom förståelse och insikt« hur sinnesslövårdens framväxt skedde utan läkarnas stöd (Läkartidningen 13/ 2007, sidorna 1069-72).
Min erfarenhet från 50 år som barnläkare, barnneurolog, chef för specialsjukhus för svårskötta utvecklingsstörda barn, chef för barn- och ungdomshabilitering och som barnhälsovårdsöverläkare har lärt mig att Grunewalds syn på läkarnas hållning till de utvecklingsstörda barnen är sann och visade sig inte bara i litteraturen utan även i det dagliga arbetet.

Ända in på 1960-talet kunde eller ville inte läkarna inse att barn med nedsatt fysisk eller intellektuell förmåga ändå hade stora potentiella möjligheter till utveckling.
Fortfarande in på 1970-talet fanns det barnläkare och barnpsykiater som inte ville tro att en dålig psykosocial stimulans var än mer förödande för dessa barn, som startat sitt liv med svaga fysiska och/eller intellektuella resurser, än för de » normalt« utrustade barnen.
Idag har de fasansfulla institutionerna försvunnit. Barnen tas om hand med en tidig och bättre anpassad stimulering och stöd i hem, förskola och skola.

Varför hade barnläkarna under förra seklets första del en så nihilistisk inställning till svaga barn? Delvis kan det förklaras genom att läkarna var fokuserade på barnet och dess svagheter = en diagnos. De såg inte att barnets utveckling endast till viss del avgjordes av denna diagnos. Läkarna förstod inte att omgivningens tilltro till barnets förmåga avgjorde barnets utveckling.
Om vi skall försöka förstå de attityder och den moral som gäller idag så bör vi fråga oss om vi lärt nog av tidigare erfarenheter.
Den starka betoning av diagnos som styrde barnläkarnas inställning under förra seklet finns tyvärr fortfarande kvar. Vi har idag inom landstingen en barn- och ungdomshabilitering som gärna, under ledning av barnläkare och barnpsykiater, arbetar efter principen »först diagnos, sedan habilitering«.

Habilitering ges till genom diagnos avgränsade grupper av barn och ungdomar. Om flera barn skall kunna få del av habiliteringens kunnande måste de inrymmas under en diagnos som habiliteringen kan acceptera. Vi har alltså även nu en institution, men i öppen vård!
Vad är det för fel med detta?

Den debatt som finns kring »bokstavsbarn« samt barn med Asperger och autism visar på att det inte är vettigt att låsa sig vid diagnostiska gränser när det gäller att utforma stödinsatser.
Stöd för de flesta av de barn som skulle kunna platsa inom dessa diagnoser sker bäst genom att förbättra inställning och kunskap inom familj, förskola, skola och samhälle om hur barn, även svaga, skall stöttas.

I det arbetet borde landstingens barn- och ungdomshabilitering kunna stötta föräldrar och personal i familj, förskola och skola utan krav på diagnos av enskilda barn. Ett adekvat stöd till barn är en pedagogisk fråga som kan ha medicinska inslag men som på det lokala planet skall utformas av föräldrar och pedagoger med stöd av psykologer, socialarbetare och läkare.