Med anledning av det starkt vinklade och osakliga inslaget om parkeringstillstånd för rörelsehindrade (PRH) i TV-programmet »Uppdrag Granskning«, som sändes den 8 maj, har flera kollegor tagit kontakt. Det har då visat sig att det råder oklarheter om vilka villkor som gäller för att få ett sådant. Samtidigt har kollegor berättat om missbruk av sådana tillstånd, framför allt i storstäderna.
En läkare berättade om den vrede hon kände när hon nästan varje morgon passerade en stor BMW-suv på en handikapparkeringsruta där det ibland hoppade ur en pigg ung man. Bara fordonets storlek gjorde det uteslutet att någon med nedsatt rörelseförmåga skulle klara att ta sig upp i det. Samtidigt verkade det sitta ett giltigt intyg i framrutan.
En annan kollega berättade om alkoholisten på parkbänken i Stockholmsförorten som brukade låna ut sitt intyg när någon skulle in till stan mot att kompisen kunde köpa ut »några öl«.

I hanteringen av PRH är läkarens bedömning central, och det tycks finnas skäl att rekapitulera vad som gäller och varför det finns skäl att vara restriktiv i bedömningen. Frågan har även tidigare belysts i en artikel i Läkartidningen (Englund L, Gustafsson T. Läkarintygen för P-tillstånd åt rörelsehindrade bristfälliga. Läkartidningen. 1998;95:4381.) Inte minst distinktionen mellan PRH för en som kör själv och för den som är passagerare tycks vara okänd för en del kollegor.
Under min tid som distriktsläkare ställdes jag inför den också för mig en gång nya frågan om hur man skulle bedöma rätten till PRH för den som inte kör själv. I min villrådighet ringde jag till den lokala polisen. Där fick jag ett besked om att det var »så gott som omöjligt« att få PRH om man inte körde själv. Detta besked lämnade jag sedan utan att möta större protester till de patienter och anhöriga som frågade.

Det är kommunen där man bor som utfärdar tillståndet efter ansökan från den enskilde och med ett läkarintyg som stöd för ansökan. I de största kommunerna finns det en konsultläkare som deltar i kommunens bedömning av läkarintygets innehåll. Om man inte är nöjd med beslutet kan man överklaga till länsstyrelsen och i sista instans till Vägverket, vars beslut inte kan överklagas vidare.
Vägverkets intryck av de ärenden som når hit är att det förekommer en hel del missförstånd och ibland direkt pinsamma felaktigheter i dessa läkarintyg. Det underlag som Vägverket har vid sin bedömning kan ibland innehålla iakttagelser från handläggare och tjänstemän i kommunen som träffat de sökande vid full rörlighet i lokalsamhället samtidigt som ett läkarintyg kan tala om en nästan fulllständigt nedsatt rörelseförmåga. Även iakttagelser om sådana personer i full rörlighet på golfbana eller på dansrestaurang har förekommit.

Ett PRH gäller i tre år och ger rätt att parkera på parkeringsplatser som genom lokala trafikföreskrifter är reserverade för rörelsehindrade med parkeringstillstånd, men också där det råder parkeringsförbud i upp till 3 timmar samt på gågata. Tillståndet gäller inom hela EU. Det utfärdade tillståndet skall vara synligt placerat i det parkerade fordonet.
På (den synliga) framsidan av tillståndet finns uppgift om personens födelseår och kön, medan det enbart på baksidan finns namn, namnteckning och fotografi. En parkeringsvakt kan i det parkerade fordonet inte se denna baksida och kan inte heller med något lagligt stöd kräva att få se den om personen är på plats. Det är därför möjligt för en mindre nogräknad person att använda någon annans tillstånd eller, när det gäller PRH för passagerare, hävda att man väntar på den personen.

Med tanke på att det i många kommuner råder brist på handikapparkeringsplatser är det främsta skälet till en restriktiv bedömning att se till att de personer som oundgängligen är i behov av platserna verkligen får tillgång till dem och att platserna inte oftast är upptagna av andra som inte behöver dem lika väl.
I storstäderna med höga avgifter för parkering finns det en svart marknad för stulna parkeringstillstånd, varför antalet tillstånd i omlopp också av detta skäl bör vara så litet som möjligt. I tips till Vägverket har berättats om priser upp emot 20000–30 000 kr för ett tillstånd. Även om man i bland annat Stockholm har ett register över de PRH som där anmälts som stulna är det svårt för den enskilda parkeringsvakten att använda den kunskapen.

Utifrån Vägverkets praxis som högsta instans kan följande ligga till grund för vad som kan vara en rimlig bedömningsgrund för att få PRH för den som själv kör fordonet.
1. Den som stadigvarande har en nedsatt förflyttningsförmåga och inte klarar att gå 100 meter.
2. Om man klarar 100 meter bara med tre–fyra pauser, i betydelsen kort, stående stopp.
3. Om man klarar 100 meter bara om man får ta en längre paus, i betydelsen sittande vila.

För den som är passagerare krävs det en mer djupgående utredning. I många fall går det att lösa behoven på annat sätt. Man kan anta att den som inte själv kör alltid med sig en frisk person, eller i vart fall en som inte har så nedsatt gångförmåga att denne fått PRH. Många gånger kan den som har den nedsatta förmågan vänta vid målpunkten. För att släppa av personen med funktionshindret får man stanna bilen där det är förbjudet att stanna eller parkera, eller för en kort stund också på en handikapparkeringsplats, om sådan finns ledig.
Vägverket bedömer att den som skall medges PRH som passagerare, förutom att kunna styrka nedsatt gångförmåga enligt samma grunder som den som kör bilen själv, också skall styrka att han/hon inte klarar av att vänta utanför fordonet medan föraren parkerar bilen. Detta övervägande sker utifrån en bedömning av om personen »regelbundet behöver förarens hjälp utanför fordonet«. För att bedöma vederbörandes förmåga att klara sig själv utanför fordonet görs prövning mot en så kallad värnlöshetsprincip.

Värnlös kan den sägas vara som inte kan värna sin egen person under en sådan kortare väntan. Som exempel på medicinska tillstånd som innebär värnlöshet kan nämnas mental retardation med motorisk oro, demens, grav hjärnskada med förvirring, svår oförmåga till kommunikation, ständiga eller täta krampanfall, svår och av psykiater styrkt psykisk sjukdom av relevant slag samt svår attackvis påkommande yrsel med fallrisk.
Exempel på vad som i normalfallet inte bedöms göra en person värnlös är förlamning efter stroke med bevarat intellekt, hemianopsi, blindhet, farmakologiskt kontrollerad epilepsi eller normal oro och ängslan av icke diagnosgrundande typ.
Stadigvarande bedöms ett tillstånd vara om det omfattar en större del av tiden, det vill säga minst hälften av dagarna i veckan. Det är möjligt att få tillstånd som gäller för viss årstid och då med tidsbegränsning.
Det intyg som läkaren utfärdar om längden av gångsträcka skall grundas på en objektiv undersökning och inte enbart på vad patienten uppger, annat än i solklara fall. 100 meter är en ganska lång sträcka. Huruvida en person klarar det låter sig ofta inte prövas i vare sig undersökningsrum eller en normal korridor. Det kan många gånger finnas skäl att be en sjukgymnast om hjälp. Bedömningen om värnlösheten bör däremot i normalfallet vara så uppenbar att den kan göras på läkarexpeditionen.

För de passagerare som inte uppfyller kraven för att få ett parkeringstillstånd för rörelsehindrade finns i trafikförordningen ett generellt undantag som underlättar vid transport. Enligt det undantaget kan man vid transport av sjuka eller rörelsehindrade stanna eller parkera ett fordon trots förbud enligt lokala trafikföreskrifter. Detta gäller om omständigheterna kräver det och om man iakttar särskild försiktighet.
Ett alternativ för den passagerare som färdas i rullstol är också att föraren parkerar på eller just utanför en vanlig parkeringsplats, tar ut rullstolen, hjälper passageraren till den och följer den funktionshindrade till målet i rullstolen sedan man parkerat. En sådan möjlighet hade löst problemen också i ett sådant fall som det som återgavs i »Uppdrag Granskning«;patienten hade då sluppit den väntan i kylan som reportern så illustrativt iscensatte i programmet.

* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.


Parkeringstillstånd för rörelsehindrad fordrar läkarintyg. Enligt Vägverkets chefläkare förekommer »en hel del missförstånd och ibland direkt pinsamma felaktigheter i dessa läkarintyg«.