Anna Gerge och Hans Peter Söndergaard skriver i LT 24– 25/2007 (sidan 1882) om D-vitaminbrist. Detta är välkommet. Frågan har uppmärksammats mer utomlands än här i Sverige. Kanske är en ändring dock på gång. Ewa Waern skrev en utmärkt artikel i LT förra året. Hon betonade att medvetenheten om tillståndet i svensk sjukvård är låg. På riksstämman 2006 i Göteborg ordnades ett symposium om D-vitaminbrist. Mats Humbles artiklar i LT 11 och 26–27/2007 har fortsatt diskussionen.

På Lärjedalens vårdcentral i Göteborg har vi uppmärksammat detta problem sedan två år tillbaka. Via litteraturstudier läste vi om D-vitaminbrist och vilka riskgrupper som finns. En av våra ST-läkare skrev ett examensarbete om detta problem. Vi började mäta på allt fler patienter, och kombinationen högt PTH, normalt eller lätt sänkt S-ca samt extremt lågt vitamin D (10 ng/ml; referensvärde 10–65 ng/ml) är nu snarare regel än undantag.
Våra patienter kommer från världens alla hörn. Många är flyktingar och har svåra upplevelser bakom sig. Värk är en vanlig sökorsak, och vi försöker nalkas detta problem utifrån dels en biomedicinsk utgångspunkt (uteslut somatisk orsak), dels en psykosocial förklaringsmodell (patientens livshistoria). Som bekant är detta inte alltid helt lätt.
Patienter från Afrika (hos oss mest somalier) verkar generellt ha mycket låga nivåer av D-vitamin. Mörk hud har ju en hög solskyddsfaktor, och det magra nordiska solljuset räcker inte till för att bilda tillräckligt med D-vitamin i huden. Bruket av heltäckande klädsel bidrar naturligtvis till problemet. Men vi ser även extremt låga nivåer av vitamin D hos ljushyade patienter från Turkiet, Kurdistan, Irak och andra länder i Mellanöstern. Både män och kvinnor, de senare med eller utan »slöja«.

Hur gör vi då när vi hittat denna brist? Vi informerar om vikten av att sola och att äta fet fisk (lax), och vi skriver recept på kombinationstablett med kalk och D-vitamin. Vi kompletterar provtagningen med markörer för coeliaki och följer upp D-vitaminvärdet efter några månader. Har det då inte stigit skickar vi remiss för gastroskopi och tunntarmsbiopsi.

Detta låter ju enkelt i teorin men är svårt i praktiken. Många patienter får magbiverkningar av tabletterna (tex Calcichew) och slutar ta dem. Kanske är detta en förklaring till vår erfarenhet att D-vitaminhalten i blodet ofta inte stiger till acceptabla nivåer under behandling. Eller också är dosen för liten. Denna uppfattning fördes fram av flera deltagare på riksstämmans symposium förra året. Gastroskopi är inte så självklart att man ställer upp på. Den värk patienten sökte för minskar ibland efter medicinering men sannerligen inte alltid. Kontroller är ofta svåra att genomföra då rörligheten är stor bland patienterna. Att genomföra ett konsekvent program för ljusbehandling med UVB-ljus är sannolikt effektivt men svårorganiserat. AD-droppar anses vara riskabla då bägge vitaminerna är fettlösliga och har en tendens att upplagras i kroppen.
Det rör sig alltså om ett allvarligt bristtillstånd hos kanske flera hundra tusen svenskar. Förutom att denna brist är en riskfaktor för hjärtsjukdom, diabetes och cancer kan den ge migrerande värktillstånd och muskelsvaghet. Några samlade rekommendationer om utredning och behandling har dock inte kommit från ansvarigt håll.

Frågorna hopar sig:
– Är vi på väg mot en ny epidemi av »engelska sjukan«?
– När får vi ett effektivt läkemedel mot detta bristtillstånd?
– Är det motiverat med massscreening?
– Bör riskgrupper få generell profylax i form av ljusbehandling eller medicinering?
– Bör behandling med AD-droppar till alla barn i riskgrupperna förlängas?

Kommentarer från ansvariga organ efterlyses!