En kraftig ökning av antalet upptäckta HIV-fall hos injektionsnarkomaner har noterats i Stockholm det gångna året, då 24 fall registrerades. Det är en oroande siffra, även om vi inte vet helt säkert att det är nysmitta (dvs smitta under det gångna året) eller långt tidigare, om det är en tillfällig ökning eller om smittan överförts via sprutor eller sexuellt umgänge.

Emellertid har det räckt för att många intressenter nu kräver att vi omgående skall införa sk fria sprutor, dvs förse narkomaner med rena engångssprutor i utbyte mot de gamla, använda. Hypotesen är att HIV-virus kan spridas via kanyler som innehåller smittat blod, något som förekommer då narkomaner byter/ återanvänder sprutor.
Att detta inte är någon lätt fråga belyses av att två så erfarna och samvetsgranna sjukvårdspolitiker inom Alliansen som Birgitta Rydberg (fp) och Stig Nyman (kd) kommit till olika åsikt. Även om ämnet inte borde vara partiskiljande har en ohelig (?) allians bildats i landstinget i Stockholm mellan kd och socialdemokraterna (för sprututdelning) och folkpartiet/moderaterna (tills vidare avvaktande).
Före detta socialministern Morgan Johansson är en röststark skånsk lokalpatriot som vill att sprutbytesprojektet i Lund snarast bör omfatta även Stockholm, dock med stundtals vulgära argument som att returglas inte ökar alkoholbruket, varför fria engångssprutor inte kommer att göra det med narkomanin heller.
För det är just detta som utgör underlaget för den i mitt tycke motiverade tveksamheten. Utdelning av rena sprutor, även om det kombineras med upplysning och avvänjningserbjudande, ger fel signal både till narkomanerna själva, deras langare och samhället i övrigt.
Kanske många vill säga att vi ändå gett upp i och med att medicineringen med metadon och Subutex – legaliserad narkomani – ökar så kraftigt inom narkomanvården. Själv tycker jag att det senare är en tråkig, defensiv utveckling som i första hand bidrar till arma medborgares medikalisering.
Att flertalet infektions- och smittskyddsläkare är för sprututdelning är fullt begripligt utifrån deras yrkesperspektiv. Att injektionsmissbrukarna själva och deras stödorganisationer också vill ha det är förväntat.

Men Stockholms och landets erfarna socialläkare och socialarbetare med inriktning mot intravenösa missbrukare är betydligt mer reserverade just med motiveringen att detta är ytterligare en reträtt från en aktiv narkotikapolitik. Genom att införa sprututbyte kan samhället med en ganska billig åtgärd visa handlingskraft, medan det som verkligen behövs är utbyggda resurser för avgiftning och avvänjning med olika behandlingsmetoder baserade på en narkotikaforskning värd namnet.
Då sprututdelning inte entydigt visats förhindra smittspridning med HIV bland narkomaner, erfarenheterna från exempelvis Norge – där sprutbyte praktiserats i tio år – är mycket blandade, och sprututdelning bevisligen inte stoppar hepatit C (som vi ännu inte säkert vet hur det smittar) är den avvaktande hållning som Birgitta Rydberg intar motiverad.
Missbrukarens huvudproblem är narkomanin, och det är samhällets skyldighet att i första hand se till att missbruket förebyggs respektive behandlas, och avbryts i de fall det redan etablerats. Stockholms ca 8 000 injektionsnarkomaner har långt ifrån fått dessa möjligheter, och narkomanvården har inte varit tillräckligt aktiv i att söka upp missbrukarna och få dem till avgiftning/ behandling.

Vi – ett samarbete mellan Maria Beroendecentrum, socialmedicinska häktesprojektet och Karolinska institutet – kommer i sommar att genomföra en uppsökande studie i Stockholm där utevarande narkomaner (i parker, på härbärgen, tältplatser etc) erbjuds HIV-testning (plus rådgivning, hepatitvaccination etc) för att ge oss en uppfattning om smittläget också hos de missbrukare som kanske inte når institutionerna (sjukvård, socialvård, kriminalvård).

Under hösten genomför vi en intensifierad HIV-testning på de narkomaner som passerar institutionerna, och först därefter har vi en någorlunda välgrundad uppfattning om smittläget bland dessa medmänniskor. Grunden skulle då vara lagd för en eventuell undersökning om och i så fall hur sprutbyte kan påverka spridning av HIV respektive intravenöst missbruk i Stockholm. Att forcera fram ett så betänkligt projekt innan vi har den kunskapen är både infektionsepidemiologiskt och narkotikapolitiskt oansvarigt, enligt mitt förmenande.

nPotentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Att forcera fram ett så betänkligt projekt som sprutbyte innan vi har tillräcklig kunskap är oansvarigt, framhåller Sven Britton. Bilden: sprutbyteskliniken i Malmö.