Psykiatrins andel av sjukvårdens resurser sjunker kontinuerligt, trots att sjukligheten i psykisk sjukdom kraftigt ökar. Antalet läkarbesök inom psykiatrin (inklusive besök hos privatläkare) utgör endast 8 procent av besöken hos läkare inom specialiserad somatisk sjukvård och 7 procent av besöken hos distriktsläkare. Ändå utgör andelen sjukskrivna med psykiatrisk diagnos cirka 30 procent av alla sjukskrivna och en lika stor andel av alla långtidssjukskrivna.
Många psykiatrer kan vittna om att bristen på vårdplatser och avsaknaden av lämpligt boende för de svårast sjuka patienterna gör deras arbete mycket svårt och kan innebära att de inte orkar fortsätta sitt arbete inom psykiatrin. Ändå tvingas landets kliniker att fortsätta att stänga vårdplatser för att kunna klara sin trängda ekonomi.
Ingen verkar i dag kunna svara på om långtidssjukskrivna med psykiatrisk diagnos har tillgång till specialistpsykiatri eller till subspecialiserad eller högspecialiserad psykiatri. Nu verkar attityden från allt flera utanför psykiatrin tvärtom vara att friskförklara personer med pågående psykisk sjukdom oberoende av vilken funktionsstörning som finns. Om denna uppfattning får genomslag i vårt samhälle, kan Sverige komma att få en stor permanent underklass bestående av personer med pågående psykisk sjukdom, som inte omfattas av sjukförsäkringen och som i stället blir kroniskt beroende av kommunalt försörjningsstöd.
Dubbelt så många kvinnor som män lider av depression eller ångestsjukdom. Detta påverkar kraftigt könsfördelningen av sjukskrivna. Rätt åtgärd här är inte att särskilt pressa ned antalet kvinnor med sjukpenning, vilket tyvärr har varit ett av Försäkringskassans delmål i uppdraget att minska det sk ohälsotalet. I stället bör alla med svårbehandlad psykisk sjukdom garanteras tillgång till specialistpsykiatri, subspecialiserad och högspecialiserad psykiatri. Detta skulle gynna såväl långtidssjuka kvinnor och män som hela samhället.
Psykiatrins ersättningssystem skiljer sig i många landsting helt från somatikens. Detta har sannolikt medverkat till att kostnaderna för somatiken kontinuerligt har tillåtits öka, medan psykiatrins resurser ständigt har pressats nedåt till men för våra patienter. Skillnaderna mellan hjärnans sjukdomar i form av psykiatri och dem i form av neurologisk sjukdom med tex epilepsi och stroke har tyvärr kommit att överdrivas till men för specialiteten psykiatri.
I dag återupptäcker vi det stora gemensamma kunskapsområdet hjärnans sjukdomar och använder allt mera av samma läkemedel över specialitetsgränserna. Vi får hoppas på att detta kan medverka till att öka respekten för psykiatrin som specialitet och minska det stigma som psykisk sjukdom fortfarande utgör.
En del höga befattningshavare har sagt att det måste finnas ett »grundläggande strukturfel i psykiatrin«. Vi kan konstatera att svensk psykiatri har samma struktur som psykiatrin i resten av västvärlden. Vi har gått från en psykiatrisk vård som tidigare dominerades av stora mentalsjukhus till ett system med mer öppna vårdformer. Däremot har psykiatrin tyvärr – till skillnad från den somatiska vården – delvis kommit att styras av annat än vetenskap och beprövad erfarenhet. Förklaringarna till det är säkert flera.
En förklaring kan vara den stigmatisering som begreppet psykisk sjukdom fortfarande leder till. En annan kan vara det ofta osynliga handikapp som ligger i hjärnans sjukdomar och som gör funktionsstörningen hos våra patienter obegriplig för en lekman. Vårt uppdrag är att ställa de metoder för utredning och behandling som på goda grunder (evidensbaserat) visat sig vara verkningsfulla till patienternas förfogande.
Socialstyrelsens uppföljning av Miltonprojekten visar att »få konkreta insatser hittills kommit brukarna till del, tex i form av nya boendeplatser och sysselsättningsverksamheter«. De mångomtalade Miltonpengarna har varit just projektpengar och inte någon resursökning till psykiatrisk vård.
De 700 miljoner kronor som tillfälligt under två års tid betalats ut till många av landets kommuner och landsting är en engångssumma som högst motsvarar kostnaden för driften av en enda större psykiatrisk klinik under ett år. Vi delar Socialstyrelsens synpunkt att »tillfälliga projektmedel inte är en effektiv metod för att slutgiltigt lösa de övergripande resurs-, struktur- och kompetensproblem som fortfarande finns på området«.
För att kunna häva den resursbrist som råder inom psykiatrin avseende vårdplatser, öppenvård, fortbildning, forskning och psykiatrer och på den kommunala sidan avseende boende, omsorg och sysselsättning, behövs i stället en storsatsning med permanent kraftigt ökade medel. Det är inte värdigt ett rikt land som Sverige att befolkningen inte har tillgång till modern psykiatrisk vård och att de som drabbats av allvarlig psykisk sjukdom med oförmåga att klara ett självständigt liv inte har tillgång till det slag av boende, omsorg och sysselsättning som skulle kunna ge dem ett värdigt liv.
Primärvården är första linjens sjukvård, och en mycket stor andel av patientbesöken där orsakas av psykisk ohälsa. En väl bemannad primärvård, där medarbetarna har god psykiatrisk kompetens och kontinuerlig fortbildning i psykiatri, är en förutsättning för att den specialiserade psykiatrin skall kunna fullgöra sitt uppdrag. I en framtida satsning på psykiatrin med permanent utökade resurser, är det av stor vikt att också primärvården får ökade resurser för att bättre kunna diagnostisera och behandla psykisk sjukdom.
Det måste ges medel till psykiatrin för att möjliggöra en ökning av forskningen. Detta behövs för att nya metoder skall kunna utvecklas och utvärderas. Psykiatrin behöver under en övergångstid tillföras extra medel för forskning för att på sikt kunna komma ikapp den somatiska forskningen och på lika villkor kunna konkurrera om forskningsmedel. En ökning av den kliniska forskningen kommer att utöver den direkta nyttan för patienterna även kunna medverka till en allmän kunskapsspridning inom hela psykiatrin genom en »ringar på vattnet-effekt«.
Vi som arbetar inom psykiatrin är rustade att bygga ut den öppna vården ytterligare med både ökad volym, subspecialiserade verksamheter och högspecialiserad psykiatri. Det finns också ett behov av utökning av heldygnsvården, som inte bara skall innehålla ett tillräckligt antal vårdplatser utan också ha en vårdmiljö anpassad för olika patientgruppers olika behov.
För att kunna göra detta behöver psykiatrin få de nödvändiga resurserna, som måste bli betydligt större än i dag. Vi har både vilja, förmåga och kunskap att förbättra psykiatrin i Sverige. Vi tror oss också om att kunna attrahera medarbetare och stimulera till utveckling, forskning och kontinuerlig fortbildning inom psykiatri om vi får dessa nya förutsättningar.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
