Den svenska SOS-rapporten, som publicerades i slutet av augusti 2007 och som väckt uppmärksamhet världen över, visar entydigt att fetmakirurgi reducerar dödligheten hos individer med grav fetma och dessutom har en rad andra gynnsamma effekter på fetmarelaterade sjukdomar, inklusive livskvalitet [1]. Den mediala uppståndelsen ledde till en rad rubriker där man betonade att fetmakirurgi var den enda fungerande åtgärden och att icke-operativ verksamhet praktiskt taget skulle kunna avvecklas. När SBU-rapporten om fetma presenterades för några år sedan lade medierna även då tonvikten ensidigt på kirurgins fördelar [2].

Politikerna börjar nu yrvaket tala om vårdgarantier som skall ge alla med tillräckligt högt kroppsmasseindex (BMI) rätt till ett operativt ingrepp inom några månader, och överbjuder varandra i ambitionen att svara upp mot konsekvenserna av de nya forskningsresultaten. Det är gott och väl att operationsresurserna ökas. För närvarande kommer cirka 1500 patienter med grav fetma upp på operationsbordet, men beräkningar gör det sannolikt att man skulle behöva operera minst tio gånger detta antal för att minimalt tillmötesgå medicinskt berättigade krav och patientefterfrågan.
Det är tveksamt om någon vårdgaranti i Sverige överhuvudtaget kan tillhandahålla detta nödvändiga operativa utbud, om efterfrågan hela landet över skall tillgodoses rättvist! Att Stockholms läns landsting köper några platser på Ersta sjukhus är i och för sig bra, men det hjälper inte alla feta i Medelpad, Ångermanland eller Värmland. Att hänvisa till vårdgarantinämnd för alla dessa uppgivna feta, som känt sig svikna i vården, är att göra det politiskt väl enkelt för sig. Totala antalet operationer är ett nollsummespel.

Samtidigt vill politikerna framhålla att de preventiva insatserna skall hindra individer med fetma att hamna i en situation som gör kirurgi nödvändig i framtiden. Alla är eniga om att preventiva åtgärder behövs, men ännu så länge är de vetenskapliga beläggen för effektiviteten begränsade. Stora undersökningar har gjorts i till exempel USA, där man totalt genomsyrade samhällen med hälsosam livsstil, jämförde med en kontrollpopulation och därefter studerade effekten på vikt. Resultaten har i allmänhet varit blygsamma, och när interventionen försvunnit och pengarna tagit slut återgår i allmänhet vikten i interventionsgruppen till den hos kontrollerna. En uppföljande SBU-rapport redovisar dessa undersökningar [3].

Folkhälsoinstitutet (FHI) och Livsmedelsverket (SLV) presenterade för några år sedan sina 79 punkter, som har vistats i byrålådor på departement under några års tid, men kanske kommer att återupplivas av vår hälsominister Maria Larsson. Tanken var att dessa åtgärder skulle kunna genomföras utan några ekonomiska tillskott, men några egentliga effekter har vi ännu inte sett, och någon kritisk utvärdering av de 79 punkternas genomslagskraft torde vi av forskningsmetodologiska skäl aldrig komma att kunna se.
SLV tröstar sig med beslut i EU och WHO om samlade insatser och manar till fortsatt övervakning av forskningsutvecklingen, tålmodig kamp och utvärdering. Det är rätt och ambitiöst, men myndigheten andas viss uppgivenhet.

Entusiaster pekar på förbättringar: Många skolor har tagit efter framgångsrecept som till exempel skolan i Bunkeflo, det finns kommuner med »walking buses« där barnen får lära sig gå till skolan i stället för att använda motordrivna fortskaffningsmedel, daghemmen försöker sanera fredagsmyset till mindre snask, och i skolorna försöker man utverka frizoner, inom vilka det inte är tillåtet att sälja ohälsosamma produkter. Men genomslagskraften är sannolikt begränsad. Offentliga miljöer skulle enligt förslaget föregå med gått exempel och puffa för hälsosamma utbud, men entréhallen på både Karolinska sjukhuset och Huddinge sjukhus domineras av Pressbyråkiosker, som marknadsför godis på första parkett och doftar kanelbulle genom hela sjukhuskroppen.

Kirurgi och de tre läkemedel vi idag förfogar över kommer aldrig att kunna hjälpa mer än en bråkdel av alla dem med viktproblem. Strategierna måste utvecklas, förfinas och framför allt också utvärderas. Flera landsting startade efter sekelskiftet ambitiösa program, men många är gravt underfinansierade och sårbara, då de har byggt på enstaka entusiaster.
Någon rapport som med siffror klart belägger att man har lyckats bromsa fetmaepidemin finns inte. Enstaka fallrapporter räcker inte för att övertyga om att vi lyckats vända skutan rätt. Nya rapporter från USA visar på allt värre utveckling. Det är svårt att tro att vi inte skulle följa USA i spåren– det har vi gjort i alla andra avseenden vad gäller livsstil, mat, musik, media, kultur, teknologi …
Cynikern konstaterar att om man inte tar fetmaepidemin på verkligt allvar är det bara krig, oljekris eller global missväxt som kan hindra oss i industriländerna från att fortsätta att gräva vår grav med kniv och gaffel. Idag kommer beskedet till mig, att vi inte kommer att kunna bemanna min överviktsenhet med läkare mer än delar av hösten. En psykolog har jag förgäves bett om i 25 år. Mina landstingspolitiker talar alltså med kluven tunga. Man ska vara korkad för att vidmakthålla en optimism i det läget. Jag har tidigare fyllt högt ställda krav i det avseendet, men det är kanske dags att ta ner skylten.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.



Foto:Science Photo Library/IBL
»Cynikern konstaterar att om man inte tar fetmaepidemin på verkligt allvar är det bara krig, oljekris eller global missväxt som kan hindra oss i industriländerna från att fortsätta att gräva vår grav med kniv och gaffel.«