I volymen »Administration av sjukhus« (som för övrigt inte uppmärksammats av Läkartidningen) skriver Jan Westin – med tioårig erfarenhet av att leda en stor medicinklinik – att verksamhetschefen är nyckelpersonen. I det gytter av beslutsgångar och småpåvar som sjukvårdens administration består av är det han eller hon som har störst chans att hålla kursen rak, utveckla verksamheten och se till att den varken krymper eller tillåts kannibalisera andra specialiteter (mina uttryck).
»Men mellan dessa båda nivåer (politiker och vårdarbetare) finns en uppsjö av beslutsfattande landstingsdirektörer, sjukhuschefer, divisionschefer, primärvårdschefer – och inte minst cirka 2000 verksamhetschefer. De senare representerar den enda nivå i sjukvården där det administrativa och medicinska ledningsansvaret är kopplat. Det är verksamhetscheferna som utgör navet i den svenska sjukvården. Det är härifrån den medicinska utvecklingen förs framåt, det är här ekonomiska och personella resurser blir till åtgärder, som kommer patienterna till godo och det är här ovanifrån beslutade besparingar förvandlas från siffror på ett papper till verklighet« [1, sidan 234].

Westin har säkert rätt, och det är därför så mycket sorgligare att denna befattning långt ifrån alltid besätts med läkare. Hur illa det kan gå visade »Uppdrag granskning« nyligen, då en förskrämd verksamhetschef för mammografin i Göteborg (antagligen sjuksköterska) inte visste varför det inte fungerade, och inte heller ansåg sig ha något ansvar (det medicinska ansvaret var just då förlagt till en extraknäckande röntgenolog i Bergen).

Men det finns ett annat område där verksamhetschefernas brist på medicinsk utbildning är katastrofal, för att använda samma uttryck som Sjukhusläkaren, som ägnade större delen av ett nummer åt just psykiatri [2]. Sjukhusläkarens enkät visade att mindre än hälften av tjänsterna som verksamhetschef för psykiatri var besatta av läkare, övriga innehades av sjuksköterskor, socionomer, psykologer och en administratör [3].
Hur skall psykiatrin som medicinsk specialitet kunna stimuleras och utvecklas, när ledande psykiatrer antingen inte vill (Sjukhusläkaren gav exempel på det) eller inte kan ta sig an den befattning i vården som ger möjlighet till utveckling av denna?
I den diskussion som nu förs i dagspress, TV och Läkartidningen lyser representanter för den akademiska psykiatrin med sin frånvaro. Professorerna med ansvar för utbildning och forskning har lika stort eller större ansvar än verksamhetscheferna för att ämnet psykiatri får en behövlig nytändning och blir intressant och attraktivt för blivande läkare.
När Axess TV nyligen diskuterade psykiatrin deltog representanter för rättspsykiatrin, utredningsmän, patientförening och praktiserande psykiatrer, men ingen från den akademiska världen. När en sådan grupp talar om forskning tar man dessutom upp mer socioekonomiska frågor som boende och samverkan mellan kommuner och landsting än vad psykiatri egentligen står för.
I SvD den 4 september i år påstår två psykologer/psykoanalytiker att »Själen kan inte botas med piller«, och de pläderar för att psykologer skall anställas av landsting och ersättas på samma sätt som läkare i den öppna vården. Medan Psykologförbundets ordförande, däremot, vill ersätta psykiatrer med psykologer, enligt Sjukhusläkaren [4].
Under min tid som professor i medicin frågade jag alltid de studerande vad de tänkte bli. Det var då nästan aldrig någon som kunde tänka sig att bli psykiater, vilket förvånade mig eftersom jag trodde att så mycket nytt skulle komma att hända inom det området. De hade troligen sett för mycket negativt vid eventuella sommarjobb på mentalsjukhus. Det är dessa studenters ovilja som lett till den psykiaterbrist som finns i dag.

Det är anmärkningsvärt att psykiatrisamordnaren Anders Miltons förslag till förbättringar mest är en fråga om boende, omhändertagande, organisation, samarbete (visst har det varit uselt) och andra perifera frågor.
Inte någon som jag hört, sett eller läst har berättat att psykiatri är ett stimulerande framtida fält där man kan utveckla nya kunskaper, finna nya möjligheter att lindra själens ångest, sätta sig in i och eventuellt avslöja vad som gått så fundamentalt fel när en vanlig frisk individ plötsligt blir psykotisk. Varför är ingen tjusad av psykiatrins historia, som innehåller så många namn av kulturhistorisk betydelse? Varför vill ingen gå i deras fotspår?
Det fordras att några ledande psykiatrer (finns de?) och några ledande psykologer (de har redan tagit till orda) sätter sig ned tillsammans och definierar vad psykiatri är och inte är, vad psykologi är och inte är, samt kommer överens om vad sjukligt innebär och var gränsen går för att det skall vara nödvändigt med medicinsk utbildning. Men framför allt måste de gemensamt beskriva psykiatrin som ett område inom sjukvården med stor utvecklingspotential.

Det behövs alltså en samsyn kring de intellektuella utmaningar som psykiska sjukdomar innebär. Dessa utmaningar måste beskrivas i termer som gör ämnet lockande för studerande och läkare som ännu inte fastnat för en konventionell somatisk karriär. Psykiatri borde ha alla chanser att locka till sig unga och få dem mer intresserade av existentiella frågor än av ekonomi. Det kräver dock att de redan verksamma kommer överens om hur ämnet avgränsas och hur framtiden kan se ut.
Jag inledde med ett citat och kan avsluta med ett annat citat från samma bok:
»En personlig kommentar till den exempelsamling som presterats av redaktören till denna bok är att de visar att det är hög tid för en genomgripande omorganisation av den svenska sjukvården. Många av de problem som illustreras uppkommer genom att sjukvården i många stycken är kvar i en organisation som skapades och var ändamålsenlig i början och mitten av förra seklet. Samtidigt har sjukvårdens möjligheter – och kostnader – ökat på ett fenomenalt sätt« [1, sidan 238].
Detta gäller i allra högsta grad även psykiatri.

nPotentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Referenser



Foto: Per Wissing/Scanpix
Varför är ingen tjusad av psykiatrins historia, som innehåller så många namn av kulturhistorisk betydelse? Varför vill ingen gå i deras fotspår?