Psykiatern Markus Heilig konstaterar på debattsidan i en av våra stora morgontidningar att svensk psykiatri är »förlegad« och befinner sig i samma kristillstånd som när han för tre år sedan lämnade oss för USA: »Tre år, hundratals miljoner och en psykiatrisamordnare senare skriver Socialstyrelsen (DN Debatt 1/8) att lite ändrats i grunden. Tyvärr finns ingen anledning att betvivla denna slutsats«, framhåller Heilig.
Under de tre år som han befann sig i en självvald landsflykt satsade den förra regeringen (2005–2006) totalt 700 miljoner på »psykiatrivården«, de sk Milton-pengarna. Det mesta gick till 470 nya, i all hast påhittade, fristående projekt – vid sidan av psykiatrins kärnverksamheter! Det var givet att Milton-pengarna med denna fördelning inte skulle leda till »mätbara positiva förändringar för psykiatrins patienter«.
Heiligs missnöje kan inte mätas med vårt eget, hos oss som till vardags sliter med otillräckliga förutsättningar för att utföra vårt arbete, med allt större krav från omvärlden. Med oförändrade resurser sedan många år knäar Stockholms psykiatriska verksamheter inför dagens patientinflöde som fördubblats.
Heilig framför en för honom kär tes som överskuggar hela hans resonemang, nämligen att roten till allt ont är att »politikerna under lång tid styrt verksamheten utifrån ideologi i stället för vetenskap«. »Sektorsprincipen har varit överordnad utvecklingen av högspecialiserad vård och genomförande av forskningsresultat. Det har varit viktigare att man är expert på befolkningen i Botkyrka, än att man är expert på manodepressiv sjukdom«, fortsätter han.
Politikerna har lika mycket då, när beslutet om sektorsprincipen fattades, som nu styrt utvecklingen, men i huvudsak utifrån ekonomiska överväganden. Beslutet att organisera psykiatrin i psykiatriska sektorer fattades för drygt tjugo år sedan och var samtida med beslutet om nedläggningen av de »förlegade« mentalsjukhusen. Politikerna kan här snarare lovordas för att ha varit företrädare för en humanistisk hållning, unik i Europa.
I stället för mentalsjukhusen tillkom sektorerna, en förändring som förutsatte något av en vårdkulturell revolution. Genom utflyttningen till sektorernas respektive bostads-/upptagningsområden, och genom att psykiatrin utvecklade nya arbetsmetoder, skulle sektorerna erbjuda ett bättre stöd i öppenvård åt sina långtidssjuka patienter. Närheten (till patientens hemmiljö), kontinuiteten (i arbetet med patienten) och helhetsperspektivet (patienten som medborgare) var vägledande begrepp i förändringsarbetet mot en mer samhällstillvänd psykiatri.
Att vara »expert på befolkningen i (sektorn) Botkyrka« står inte i motsatsförhållande till möjligheten att vara »expert på manodepressiv sjukdom«. Eller bör Kunskapen för att komma till sin rätt utövas på något avgränsat reservat, helst på ett universitetssjukhus?
Av många skäl klarade inte sektoriseringen att förverkliga målen. Detta blev anledningen till att Psykiatrireformen tillkom 1995, med hoppet om att kommunerna skulle lyckas bättre än psykiatrin att stödja psykiatrins patienter i öppenvården. Ett av skälen till sektorsprincipens »misslyckande« var just ekonomin. Sektoriseringen skedde under parollen »ett humanare och billigare« alternativ till mentalsjukhusen. Allt skulle bli bättre och samtidigt billigare!
Mentalsjukhusens kultur förflyttades in i sektorernas nyinrättade slutenvårdsstrukturer. Eftersom psykiatrins slutenvård aldrig varit föremål för någon reform är situationen i dag ungefär densamma som på mentalsjukhusens tid. Stora enheter och överbeläggningar; bemanningens struktur och sammansättning ser likadan ut, liksom personalens status och utbildning. Samtidigt har patientinflödet ökat.
Politikernas lovvärda hållning vid stängningen av mentalsjukhusen och valet av sektorsprincipen åtföljdes inte av ekonomisk vidsynthet.
»Utformningen av den psykiatriska vården har skapat en vårdmiljö som inte är attraktiv för duktiga läkare«, skriver Heilig. Den är inte attraktiv för någon, oavsett yrkestillhörighet eller duktighet. Den är det ännu mindre för patienter och anhöriga.
Heilig framför åsikten att »den psykiatriska vården måste tydligt specialisera sig på specifika sjukdomar. Och tydligt avgränsa dessa från sociala och andra allmänna problem man inte har några unika förutsättningar avhjälpa«. Detta står i motsats till vad sektorerna gör idag, då vi utöver »specifika sjukdomar« bemöter all sorts mänskligt lidande. Förblindad av sin inställning till sektorsprincipen glider Heilig tyvärr här förbi psykiatrins mest aktuella och brännande fråga – nämligen frågan om psykiatrins uppdrag. Det är en diskussion som leder oss bortom Heiligs kritik av sektoriseringen.
Fram till början av 1970-talet var psykiatrin i stort sett lika med psykossjukdomar och bipolära sjukdomar. Sedan dess har psykiatrins arbetsfält utökats dramatiskt, och i dagens läge tar psykiatrin hand om alla typer av »psykiska problem«.
Psykiatrin har inte längre att göra bara med psykiska sjukdomar i strikt bemärkelse, utan även med sociokulturellt och även politiskt definierade kategorier av mänskligt lidande. Den aktuella diskussionen om utmattningsdepression, som i en handvändning inte längre skulle betraktas som »sjukdom« och därmed inte berättiga till sjukskrivning, är en bra illustration.
Heilig vet att det inte enbart är politikerna och samhällsutvecklingen som bestämmer över psykiatrins inriktning och uppdrag. Själva professionen bidrar aktivt till denna utveckling. I vår diagnostiska era förfogar DSM-IV (psykiatrins diagnosmanual) över 400 diagnostiska kategorier, att jämföra med ett 20-tal i början av 1950-talet!
Inför psykiatrins aktuella situation är det naivt att tro att »modern psykofarmakologi« och några få specialiserade »excellenta miljöer« skulle vara lösningen på våra problem. Lika naivt är det att föreslå att psykoterapi, oavsett vilken form, borde »stå tillbaka« i specialistutbildningen. Psykiatrin behöver specialister med kommunikativ kompetens och en bred människokunskap.
Problemet med »vår förlegade psykvård« är sammanfattningsvis inte en fråga om ideologi utan en fråga om klingande kontanter.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
