Lars Werkö har i Läkartidningen [1] frågat varför psykiatrin förlorat sin lyskraft. Han frågar vidare varför den akademiska psykiatrin inte tar sitt ansvar och varför man har misslyckats med att definiera vad psykiatri egentligen är.
Detta är viktiga synpunkter. Vi har vid upprepade tillfällen påpekat att psykiatrin under några årtionden förlorat cirka två tredjedelar av de ekonomiska resurserna, vilket är ett fult spel bakom gallerierna av våra politiker [2]. Denna brandskattning fortsätter uppenbarligen trots många löften om en bättre framtid [3]. Finns det någon som tror att annat än pengarna är det dominerande styrmedlet för psykiatrins framtida utveckling?

Vi anser att vi under många år har haft och alltjämt har en intressant och nära dialog med unga kolleger, redan etablerade inom psykiatrin eller på väg in i specialiteten. De frågar vad psykiatrin egentligen står för, hur ämnet ska definieras.
Vi menar att psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har sin grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling. Våra kunskaper inom tex avbildande CNS-tekniker, molekylärbiologi och genetik utesluter på intet sätt andra faktorers betydelse, exempelvis patoplastiska faktorer.
Antiintellektuella inlägg i massmedier liksom i tex tidskriften Svensk Psykiatri [4] bidrar på ett allvarligt sätt att skrämma bort unga, kliniskt hungriga och forskarintresserade ungdomar att ge sig in i psykiatrin, ett av de mest spännande och dynamiska utvecklingsområdena inom dagens medicin. Psykiatrin ska alltså syssla med psykisk sjukdom – inte med allehanda mellanmänsklig disharmoni.

Många med oss anser att den tidigare Medicinalstyrelsen borde återuppstå för att bättre kunna hävda patientens medicinska rättigheter och bevaka medicinsk professionalism. Det har blivit en alltmer vanlig uppfattning i läkarkretsar att Socialstyrelsen mer och mer blivit en institution kopplad till politiska intressen.
Styrelsen har vid upprepade tillfällen svikit den psykiskt sjuke genom att som remissinstans vika sig för politiska syften. Ädel- och Psykiatrireformen är härvidlag goda exempel.
Inför kommande nödvändiga satsningar och reformer inom psykiatrin föreslår vi att Socialstyrelsen i ett första varv ställs åt sidan. Styrelsens ansvar som kontrollerande organ för hälso-och sjukvården ska däremot självfallet ligga kvar.

Under de senaste decennierna har vi sett ett ökat politiskt intresse för att styra den rent medicinska verksamheten, något som bla har resulterat i en exempellös reduktion av antalet slutenvårdsplatser. En amatörmässig ideologi, tyvärr uppbackad av ett fåtal av våra psykiatriska kolleger, har drivit tesen att öppenvård helst i patientens eget boende är överlägsen slutenvård, som alltså behövs endast i undantagsfall.
Verkligheten är den motsatta. För att öppenvård ska fungera måste alltid resurser finnas för slutenvård när den behövs. Och den behövs ofta – patienter med psykotisk sjukdom eller suicidnära beteenden är några exempel. Svårigheterna, för att inte säga omöjligheten, att kunna erbjuda slutenvård har också resulterat i flera uppmärksammade och djupt tragiska händelser med dödlig utgång.

Vi hävdar därför att grundbulten i den nödvändiga rekonstruktionen av svensk psykiatri är tillkomsten av ett tillräckligt antal vårdplatser per upptagningsområde. Kliniken får härigenom ökade möjligheter till nödvändig och önskvärd subspecialisering, till nytta för såväl patienter som tex läkare under specialistutbildning.
Vi har tidigare efterlyst utvecklingscentra för ökad kompetensutveckling för alla kategorier verksamma inom psykiatrin. Att vi för läkare under specialistutbildning i psykiatri har ett obligatorium för psykoterapeutisk utbildning men saknar samma krav för neurobiologisk fortbildning är befängt.
Kompetensutvecklingen måste som en av sina viktiga framtida inriktningar ha målet att ge hittills försummade neurobiologiska områden berättigat och nödvändigt utrymme. Gör vi det ökar utan tvivel möjligheten att attrahera nya, unga medarbetare.

Varför har den successiva nedmonteringen av psykiatrin kunnat ske så snabbt utan att någon försökt bromsa utvecklingen? Vi har ställt den frågan tidigare och svarat ungefär som så: »Därför att ingen ställt upp och protesterat.« När ingen klagar fortsätter nedrustningen.
Det är alltså inte enbart politiker som ska klandras utan även de kolleger som stillatigande bevittnat psykiatrins förfall. Vi riktar därför också kritik mot våra yngre kolleger, främst inom akademin – docenter och professorer som inte stått upp mot det onda och sagt ifrån för att hejda den destruktiva utvecklingen.
Vi har saknat bristen på deras professionella och civila kurage att värna om våra patienter och vår specialitet. Det är tid att vakna upp innan timglaset runnit helt ut. Sten Levander har satt fingret på flera ömma punkter i ett debattinlägg i Läkartidningen [5].

Vi två vill med bla diskussionens hjälp försöka bygga upp en psykiatri som för många år sedan var framgångsrik ur såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv. Såväl den kliniknära verksamheten som forskningen, preklinisk och klinisk, låg i framkant av en spännande utveckling. Det var ett privilegierat läge som tyvärr spelades bort. Nu måste vi ta tillbaka förlorad mark.
Vi hyser inget förtroende för att Socialstyrelsen kommer att agera i denna process på ett kraftfullt sätt. Svenska psykiatriska föreningen (SPF) har under många år legat genant lågt när det gällt att hävda psykiatrins intressen. Nuvarande styrelse har däremot glädjande nog visat prov på ökad medvetenhet och kraft.

Under förutsättning av ett fortsatt kraftfullt arbete, utan påverkan av åsikter från politiker eller Socialstyrelsen, borde SPF få ett övergripande ansvar för att leda psykiatrin tillbaka till att vara en av de tre största medicinska specialiteterna, där psykiatrin sedan länge hör hemma.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.




Andra debattartiklar om psykiatri i detta nummer


Så kan vi få fler forskande psykiatrer
Lars Jacobsson


Psykiatrisk vård – med privat entreprenör
Inger Blennow


Replik: Privatisering bör baseras på blocköverskridande uppgörelser
Håkan Westling




För att psykiatrisk öppenvård ska fungera måste alltid resurser finnas för slutenvård när den behövs, framhåller artikelförfattarna.