Det har förts en debatt, bla i Läkartidningen, om olika sjukvårdsmodeller, framför allt de som går under beteckningen vårdvalsmodeller, där det senaste inlägget, av Göran Sjönell och Mikael Stolt [1], var infört i nr 11/2008.

Vårdval Stockholm innebär bla borttagande av ersättning för socioekonomiska faktorer och riskerar att slå ut vårdcentraler i socialt utsatta områden, framför allt i de segrerade bostadsområdena i Stor-Stockholms ytterområden.

Politikerna går helt emot den omfattande evidens som finns, eftersom sjukvårdsbehoven är betydligt större inom dessa områden [2]. Vårdval Stockholm medför försämringar främst på elva utsatta, landstingsdrivna vårdcentraler, men även flera privata, med budgetnedskärningar på 10–30 procent, innebärande en försämrad arbetsmiljö för personal, inklusive läkare, med risk för försämrad vård för patienterna och definitivt en försämring av möjligheter till preventiva insatser.
I norra Botkyrka har den gemensamma enheten för preventivt arbete, Botsam, fått läggas ned, och familjecentralen i Hallunda har splittrats. Sjönell och Stolt bortser i sin iver att till varje pris försvara Vårdval Stockholm helt från den faktiska verkligheten.
Läs då hellre vad en klok och kunnig kollega, PC Jersild, skrev i DN den 8 mars; där finns mer av substans och hederlighet [3]!

Vårdval Stockholm är en facklig fråga, då arbetsmiljön kraftigt försämras för kollegor (och övrig personal) i de vårdtunga områdena; det är också en vårdpolitisk fråga, med försämring för invånare i de sämst bemedlade områdena, när vi ju därtill vet att klassklyftorna i vården faktiskt ökar [4]; det är också en etisk-moralisk fråga.
Det blir mycket tydligt när man ser vad Sjönell och Stolt skriver respektive utelämnar. Sjönell och Stolt andas en cynisk och föraktfull människosyn, både mot sina kollegor i de socialt utsatta områdena, och mot invånarna där.