De aktuella experternas uppdrag var att ta fram och värdera det vetenskapliga underlaget till Socialstyrelsens nationella riktlinjer för diabetessjukvård och för sjukvårdens rådgivning om motion, alkohol, tobak och kost. När jag tillträdde hade jag att ta ställning till de experter som medverkade i detta riktlinjearbete. Trots att de tidigare hade ombetts av Socialstyrelsen att medverka, bedömde jag att två experters (Nils-Georg Asp och Bengt Vessby) medverkan i dessa frågor skulle kunna uppfattas som en intressekonflikt med hänsyn till deras nuvarande och tidigare engagemang i livsmedelsindustrin.
Jag vill återigen understryka att jag inte på något sätt ifrågasatt experternas vetenskapliga kompetens eller integritet. Bägge två hade enligt gällande rutiner lämnat jävsdeklarationer som tydliggjorde andra uppdrag, och ingen av dem hade brustit i sin redovisning av de uppdrag de har eller har haft. Likväl bedömde jag att det faktum att de hade dessa uppdrag var problematiskt med hänsyn till den pågående debatten om kostrekommendationer. Det hade inte tillkommit några nya uppgifter utan det ändrade beslutet var följden av min förnyade bedömning av det jag uppfattade som en mycket viktig fråga för Socialstyrelsens trovärdighet.
Att jag går in och reviderar ett tidigare fattat beslut på detta sätt är unikt. Vi har nu på nytt gått igenom jävsdeklarationerna för experterna i samtliga riktlinjer och också begärt in förnyade deklarationer. Det är inte aktuellt att ompröva ytterligare någon av de medverkande experternas engagemang i riktlinjearbeten på grundval av de tidigare inlämnade uppgifterna. Däremot utesluter jag inte att det kan finnas nya uppgifter i de inlämnade kompletteringarna som kan uppfattas som en intressekonflikt, och som vi därför måste ta upp till diskussion.
På grund av komplexiteten i kostfrågan hade Socialstyrelsen redan före mitt beslut planerat att lyfta ut sammanställningen av det vetenskapliga underlaget från arbetet med de nationella riktlinjerna för diabetessjukvården och de nationella riktlinjer som ska utarbeta rekommendationer för levnadsvanor. Vi har nu bett SBU att göra en systematisk kunskapsöversikt för kostbehandling vid sjukdom. Socialstyrelsen avser därefter ta fram riktlinjer för kostbehandling av diabetes och hjärt–kärlsjukdom.
Den aktuella kontroversen väcker en principiellt viktig och mer generell fråga: Kan experter som anlitas av myndigheter överhuvudtaget ha uppdrag och bindningar till industrin?
För myndigheter gäller ett grundlagsfäst krav att iaktta objektivitet, saklighet och opartiskhet. En myndighets trovärdighet är grundläggande för möjligheten att uppfylla de uppgifter regering och riksdag lagt på myndigheten. Det innebär att motsvarande krav måste ställas på de experter och sakkunniga som myndigheten anlitar. Bedömningar av om dessa krav är uppfyllda är svåra och tenderar dessutom att bli alltmer komplicerade, inte minst mot bakgrund av att regering och riksdag på olika sätt uppmuntrar samarbete mellan universitet och näringsliv. Detta är begripligt eftersom de båda sfärerna är starkt beroende av varandra.
Det är också naturligt att de mest framstående forskarna är de som är mest efterfrågade av näringslivet. Industrin är en allt viktigare finansiär för dagens medicinska forskning. Frågan är därför inte om experter med industriuppdrag ska kunna medverka i myndigheternas arbete, utan hur man ska tillförsäkra att sådana kopplingar inte medför att trovärdigheten för myndighetens verksamhet och rekommendationer kan ifrågasättas.
För Socialstyrelsen och andra expertmyndigheter är det nödvändigt att anlita landets främsta forskare och experter. För Socialstyrelsen gäller det inte minst i arbetet med att utarbeta nationella riktlinjer för hälso- och sjukvården. Våra beslut har stor påverkan på sjukvårdens praxis, och att hantera frågor om eventuella intressekonflikter är därför en del av vårt dagliga arbete. Det handlar sällan om tydligt jäv i Förvaltningslagens mening.
Bedömningen innefattar en värdering av olika former av bindningar, förhållanden och relationer (både aktuella och tidigare) som skulle kunna påverka utförandet av ett aktuellt uppdrag och där det kan finnas ett utrymme för olika bedömningar i det enskilda fallet. I en sådan värdering ingår självklart att ta ställning till hur omvärlden kan tänkas uppfatta en viss persons medverkan i en aktuell fråga. Det finns inget absolut rätt eller fel i dessa avgöranden.
En generell utgångspunkt vid bedömning av risken för att myndighetens trovärdighet kan skadas är dock att en försiktighetsprincip ska tillämpas. Det innebär att det i varje enskilt fall måste göras en noggrann individuell bedömning om det kan finnas några intressekonflikter som myndigheten måste ta hänsyn till. I fortsättningen måste vi vänja oss vid att diskussionen om intressekonflikter och jäv blir allt vanligare. Det behöver inte vara någonting negativt. Tvärtom anser jag att vi med en bredare diskussion, större öppenhet och arbetssätt som minimerar särintressen kan bidra till att avdramatisera frågorna.
Generellt sett bedömer jag att Socialstyrelsen har en hög ambition och en bra hantering av dessa frågor. Den aktuella debatten visar dock att vi måste anstränga oss ännu mer för att den opartiskhet och saklighet som allmänheten kan förvänta sig inte ifrågasätts. Under innevarande verksamhetsår kommer vi därför att skärpa rutinerna för jävshantering inom hela myndigheten, både för våra egna anställda och för det stora antalet sakkunniga som vi anlitar för olika uppdrag.
Vi kommer att se över våra arbetsprocesser så att eventuella intressekonflikter lättare kan identifieras på ett tidigt stadium. Vår information till experterna måste bli tydligare när det gäller vad som inte kan accepteras och vad som är diskutabelt. De jävsdeklarationer experterna lämnar in till myndigheten ska bli mer precisa så att de tydligare än idag redogör för de olika uppdragens innehåll. Socialstyrelsens beslut om vad som gäller i ett enskilt fall ska också göras tydligare.
Flera andra myndigheter inom vårdsektorn har en liknande situation som Socialstyrelsen. Läkemedelsförmånsnämnden, Läkemedelsverket, SBU och Socialstyrelsen har sedan flera år en gemensam skrivelse kring hur myndigheterna ska hantera jävsfrågorna och den följer väl Förvaltningslagens jävsregler. Jag har nu tagit initiativ till att dessa myndigheter samt Livsmedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Statens Folkhälsoinstitut gemensamt ser över våra myndigheters hantering av jävsfrågor, i syfte att åstadkomma en mer ändamålsenlig och mer enhetlig hantering i framtiden.
Det är inte bara centrala förvaltningsmyndigheter som har anledning att fundera över konsekvenserna av att regering och riksdag ställer ökade krav på samarbete mellan universitet och näringsliv. Även universiteten bör ge tydligare vägledning till sina anställda om hur tidigare och nuvarande bindningar, förhållanden och relationer skulle kunna påverka utförandet av ett uppdrag.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
