I LT 12–13/2008 (sidorna 929-30) har Nils Gunnar Toremalm skrivit en intressant artikel om Charles Lindberghs arbete med att konstruera perfusionpumpar för Nobelpristagaren Alexis Carrels arbete med att hålla celler och organ vid liv utanför kroppen. Jag kände till Carrels vetenskapliga arbeten och Lindberghs flygäventyr men inte att de två samarbetade.
Toremalm citerar Lundaprofessorn Bertil Hanström, som besökte laboratoriet och 1946 skrev om Carrels »historiskt ryktbara överlevande bindväv av ett kycklingembryo, som levat ett par gånger ett normalt hönslivs längd«. Carrels tes om att livslängden begränsades av organismens komplexitet och att celler som befriats från denna komplexitet kunde leva oändligt länge, bevisades av hans experiment och kom att höra till den tidens biologiska axiom. Till slut var bindvävscellerna 34 år gamla och hade fortfarande kvar sin delningsförmåga.
Men vetenskapliga sanningar har en benägenhet att åldras. År 1960 var det dags för ett paradigmskifte. Leonard Hayflick och Paul Moorhead visade entydigt att bindvävsceller har en begränsad delningsförmåga och når det som nu kallas för Hayflick-gränsen efter ett bestämt antal celldelningar (för mänskliga celler 50–60 celldelningar). När Hayflick och Moorhead försökte publicera sina resultat var tron på Carrel-axiomet så stark att en ledande cellbiologisk tidskrift avvisade manuskriptet med motiveringen att det stred mot bättre vetande.
En annan tidskrift vågade dock publicera artikeln, som nu är ett av de 100 mest citerade arbetena inom biomedicinen.
Förklaringen till Carrels resultat är sannolikt att den näringsvätska han hela tiden tillförde sina cellodlingar innehöll extrakt från kycklingfoster – ett extrakt som Carrel, med användning av dåtidens teknik, inte visste innehöll nya unga bindvävsceller.