Beslut om att sätta in, sätta ut, ändra dos och/ eller förnya en ordination innebär, oavsett typ av beslut, att förskrivaren tar på sig i princip samma ansvar för patientens hälsotillstånd och fortsatta behandling. Det är därför av intresse att studera och diskutera rutinerna för förnyelse av recept, särskilt i en situation med ökande krav på och mindre tid i vården.

Normalt avser en förskrivning av ett läkemedel vid en kronisk sjukdom behandling under maximalt ett år. Då läkemedel inom ramen för läkemedelsförmånen lämnas ut för högst tre månader i taget är praxis att förskriva läkemedel med möjlighet till upprepade uttag. Det är okänt hur stor andel av receptförnyelser som sker utan direkt kontakt mellan förskrivare och patient, skälen till detta och i vilken grad det innebär risk för sämre behandling i form av över- eller underbehandling.

Hur recept vid långvarig läkemedelsbehandling förnyas, samt möjliga problem med detta, har inte studerats ingående i Sverige. Från Storbritannien finns dock flera studier som främst fokuserat på nackdelarna med receptförnyelse, och detta har lett fram till en rad förbättringsförslag. Problemen tycks främst bero på att recepten förnyats upprepade gånger utan att läkare tagit ställning till det lämpliga i den fortsatta behandlingen, inklusive val av preparat, dos, behandlingsresultat, biverkningar, följsamhet osv.
Enligt en studie av receptförnyelser i primärvård av tre vanliga läkemedelsgrupper saknades hos 72 procent av patienter med mer än 15 månader sedan sista läkarbesök någon bedömning av läkare under denna period. Skillnader i organisation av vården samt regelverk kring förskrivning gör att resultaten är svåra att överföra till Sverige.

Vi vet inte så mycket om motsvarande problem i Sverige, men det finns en del information. I examensarbeten för ett par år sedan vid Uppsala universitet visade två apotekarstudenter att 25 procent av patienterna med hjärt–kärlläkemedel, och 31 procent av dem som hade CNS-läkemedel, inte hade träffat läkare då recepten förnyades. Detta kan ha många orsaker, t ex att ett planerat återbesök fördröjts, men någon kartläggning av skälen kunde inte göras inom ramen för examensarbetena.

Användningen av och problemen kring förnyelse av recept i Sverige borde kartläggas på samma sätt som skett i Storbritannien. Baserat på den brittiska kartläggningen har man föreslagit åtgärder som syftar till bättre användning av läkemedel. Det är en inte särskilt vågad gissning att något motsvarande skulle kunna bli följden även i Sverige.