Jag jobbade som läkare i 20 år – sedan blev jag läkare. Mitt stora främlingskap blev med tiden till en allt större nyfikenhet, en drift, ett tillstånd, ja nästan en identitet, som nu, när slutet av karriären kan skönjas, blivit mig allt kärare.
Varför denna långsamhet?
För att jag ville åt alla håll samtidigt: Jag ville bli ekolog, men sådana fanns inte på den tiden. Jag kunde tänka mig filosofi, litteraturvetenskap eller kanske till och med historia.
Men läkare ville jag inte bli.
Jag fann amöbans inre enklare och överskådligare än människans. Jag avskydde matspjälkningsapparaten (i synnerhet!) och jag ville ogärna befatta mig med blod och bölder och sår. Ändå sökte jag mig till medicinen; för att det lät fint på något vis. Och nyttigt!
Jag började min vandring över Medicinarberget i Göteborg och kände länge ett stort främlingskap inför liklukt och allt annat på detta skärseldens berg. När kamraterna längtade efter patienter av kött och blod hängde jag hellre kvar över histologiska preparat eller sprang på gatorna och ropade: ”USA ut ur Vietnam!” och ”Palme och Geijer, kapitalets lakejer!”
Jag började intressera mig för blodkropparnas rörelser i de allra minsta kärlen och för maktens rörelser i de globala ekonomierna. Det som fanns däremellan fann jag ovidkommande. Intuitivt visste jag att medicinen utspelade sig i detta ovidkommande och jag anade att studiet av histologiska preparat och kemiska formler, eller den ingående analysen av imperialismens logik, inte skulle lösa den praktiska medicinens problem.
Därför förträngde jag in i det sista det potentiella sambandet mellan att läsa medicin och att bli läkare. Jag vågade knappast tänka tanken. Därför var jag en av de mest okunniga läkare som släppts över tröskeln till ett sjukhus. Jag ville ju inte dit. Jag ville någon annanstans, men visste inte riktigt vart.
Det tog så där tio år och en hel del vånda att upptäcka att jag hade kommit precis rätt och det tog ytterligare tio år att förstå att jag faktiskt var läkare, inte bara jobbade som sådan. Under tiden hade jag lärt mig att människan är mer än sin matspjälkningsapparat och att de viktigaste händelserna i livet ofta äger rum i de där ovidkommande mellanrummen där blod flyter, bölder spricker och sår läker. Och jag hade sett att det är till lika delar lidande och lycka att få befatta sig med allt detta som läkare: dvs att få bota ibland, lindra lite oftare och alltid trösta så gott man kan. Finare än så kan det väl knappast bli?
