Sju myndigheter har nu enats om gemensamma regler för vi hanterar frågan om eventuellt jäv då externa experter anlitas. Redan sedan år 2005 har Läkemedelsverket, Läkemedelsförmånsnämnden, Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) och Socialstyrelsen gemensamma dokument för information om och redovisning av jäv och intressekonflikter. Dessa myndigheter har också fört en levande diskussion kring denna viktiga fråga i en gemensam jävsgrupp under flera år. Det rör sig alltså inte om ett hastigt påkommet uppvaknande efter det att debatten kring vissa kostexperters eventuella intressekonflikter blossat upp under våren. Debatten medförde dock att vi sett över det tidigare dokumentet liksom att tre ytterligare myndigheter (Livsmedelsverket, Statens Folkhälsoinstitut och Smittskyddsinstitutet) har anslutit sig till ett gemensamt dokument.

Vad är då nytt i dessa gemensamma dokument? Det är egentligen inga grundläggande förändringar utan mer en fråga om preciseringar och klargöranden. Jävsdeklarationen innehåller nu fler konkreta frågor till experten om anställningar och uppdrag. Tidigare har det mer varit upp till forskaren att avgöra vad som är av intresse för att myndigheten ska kunna bedöma om det finns några intressekonflikter. I en separat bilaga finns också en samling exempel på situationer där vi anser att jäv föreligger eller ej. Det är dock viktigt att påpeka att en bedömning alltid beror på uppdragets natur och omständigheter i det enskilda fallet. En expert kan anses ha intressekonflikt i ett uppdrag, men inte i ett annat. Bedömer myndigheten att jäv föreligger kan experten inte medverka, men experten kan också ha bindningar som är acceptabla och som då redovisas öppet.
Frågan om jäv och intressekonflikter är inte enkel. Statsmakterna har uppmuntrat till samarbete mellan näringsliv, industri och universitetsvärlden. Det kan också vara så att det ibland är de duktigaste experterna som är anlitade av industrin. Här kan det finnas en konflikt mellan frågan om jäv och myndigheternas vilja att utnyttja de främsta experterna.

Den viktigaste delen i hanteringen av intressekonflikter är öppenhet. Om alla experter öppet och ärligt har redovisat sina bindningar så finns det goda möjligheter för utomstående att bedöma trovärdigheten. Arbetsmetodiken är också ett sätt att minska risken för att myndigheten redovisar subjektiva, osakliga och partiska ställningstaganden. SBUs arbetsmetod syftar till att minimera riskerna för jäv. Vi söker systematiskt efter all vetenskaplig litteratur inom ett område. I förväg har vi ställt upp inklusions- och exklusionskriterier samt vilka kvalitetskrav som skall gälla. Vi tabellerar alla studier och även de som exkluderats. Vi har en brett sammansatt expertgrupp där minst två experter granskar varje enskild studie. Utöver det granskar externa granskare rapporten och ger skriftliga kommentarer. SBUs vetenskapliga råd granskar rapporten innan slutligen SBUs nämnd godkänner slutsatserna. Det är en verklig eklut och inte lätt för enskilda personer att driva en linje som inte är vetenskapligt underbyggd. Arbetsmetodiken ger oss inte anledning att negligera jävsfrågan, den är ytterst viktig. Men man bör vara medveten om att andra delar i processen också ökar sannolikheten för sakliga och opartiska bedömningar.

Om myndigheter avstår från att anlita en expert innebär det inte ett ifrågasättande av expertens kompetens och forskningens kvalitet utan ett sätt för oss att hantera kraven på myndigheternas objektivitet. Har vi på myndigheten kommit fram till att experten kan anlitas för ett uppdrag så är det myndighetens ansvar att försvara sitt beslut och därmed sin expert om expertens opartiskhet senare skulle ifrågasättas.