Människor söker sig alltmer ut i vildmarken för att uppleva mer och mer extrema äventyr, och de vackraste och mest exotiska platserna är oftast belägna långt från avancerad medicinsk vård.
Som läkare i Kiruna har vi vildmarks-perspektivet som en alltid närvarande faktor – idrotts- och friluftsrelaterade skador är vanligt förekommande både inom primärvården och på akutmottagningen. Skador inträffar ofta i svårtillgänglig terräng, där långa transport- och väntetider kräver att patienten får rätt insatser tidigt för att omhändertagandet ska bli optimalt.
Vi deltog i februari i Wilderness Medical Societys årliga vinterkonferens i Park City, Utah. Konferensen erbjöd ett brett spektrum av intressanta och inspirerande föreläsningar. Utöver teoretiska och praktiska grundkunskaper fick vi ta del av de senaste forskningsresultaten inom vildmarksrelaterade medicinska områden såsom höghöjdssjukdomar, lavinolyckor, trauma, hypotermi, djurbett och infektioner.
I samband med konferensen deltog vi även i en kurs i AWLS – advanced wilderness life support. Inom AWLS-programmet har man tagit fram standardiserade riktlinjer för att bedöma allvarlighetsgraden vid skador eller medicinska åkommor i vildmarken för att underlätta rätt beslut i omhändertagandet.
Den medicinska utrustning som kan medföras i vildmarken begränsas av vikt- och utrymmesskäl. Det är viktigt att känna sin utrustning väl och kunna improvisera med det material som finns tillgängligt. Liknande tankemodeller är även tillämpbara inom katastrofmedicinen, där resurserna i stället begränsas av kraftigt ökad åtgång på grund av ett stort antal skadade.
Då utövarna själva oftast är de som får utföra den första sjukvårdsinsatsen, till följd av långa avstånd, otillgänglig terräng eller dåliga väderförhållanden som fördröjer professionell hjälp, är preventivt arbete av stor vikt. Kunskap och rätt utrustning är kanske de viktigaste faktorerna för att minska mortaliteten vid vildmarksaktiviteter.

På olika håll i världen bedrivs omfattande lavinforskning. När det gäller olycksstatistik kommer de flesta studier från alpländerna och Nordamerika, som är de länder där flest dödsolyckor dokumenteras. Årligen redovisas omkring 150 dödsoffer i laviner, de flesta från Österrike och Frankrike, tätt följda av USA och Schweiz.
I den amerikanska statistiken är den snabba ökningen av andelen snöskoter-åkare bland dödsoffren iögonfallande. Av 440 redovisade dödsoffer i USA åren 1950–1994 utgjordes merparten av skidåkare (37,9 procent) och klättrare (25,5 procent), medan endast en mindre del (6,8 procent) var snöskoterburna [1].
I de studier som redovisades i samband med konferensen gjordes gällande att 40 procent av dödsoffren mellan 1997 och 2007 var skoteråkare. Sedan början av 1990-talet tycks det alltså ha skett en snabb ökning av antalet skoterrelaterade lavinolyckor med dödlig utgång.
Man pekar på ett antal tänkbara orsaker till detta. Det finns ett snabbt växande intresse bland privatpersoner för skoteråkning i rekreationssyfte men också en förskjutning av snöskotrarnas användningsområde från ren förflyttning och transport till »friåkning« i orörd bergsterräng. Ett annat skäl är »high marking« där skoteråkare i hög fart åker upp för branta bergssidor, ofta kraftigt exponerade för lavinrisk.
Vidare innebär skoterns konstruktion i sig att en skoterförare har möjlighet att förflytta sig över betydligt större yta än exempelvis en skidåkare, och därmed är utsatt för betydligt större ackumulerad lavinfara under en dag. Det är också betydligt större mekaniska krafter inblandade, vilket kan bidra till en ökad risk att utlösa laviner.

Företrädare för Utah Avalanche Center diskuterade den diskrepans som finns mellan å ena sidan skoterförare och å andra sidan skidåkare som ägnar sig åt off pist-åkning och toppturer. Även den sistnämnda gruppen tycks ha ökat kraftigt de senaste åren, medan dödstalen inte har ökat i samma omfattning.
Man förklarar detta med att skidåkarna sedan 1970-talet tillägnat sig kunskaper om hur man undviker laviner och i förekommande fall genomför kamrat-räddning, medan skoterförare inte alls i samma utsträckning inhämtat dessa kunskaper. I en studie redogjordes för hur en stor andel (86 procent) av tillfrågade skidåkare utanför kontrollerade skidområden uppgav att de hade nödvändig säkerhetsutrustning (transceiver, spade och lavinsond). Skoterförarna uppgav i betydligt mindre omfattning (37 procent) att de använde sådan utrustning [2].
Det finns runt om i världen i dag ett omfattande utbud av kurser i lavinkunskap som riktar sig till skidåkare, men man har inte förrän på senare år uppmärksammat gruppen skoterförare och börjat rikta sig specifikt mot den. I Utah arbetar man nu med ett informations- och utbildningsprogram riktat till skoterförare i framför allt de yngre åldersgrupperna.
Vad gäller snowboardåkare är det svårt att dra några entydiga slutsatser, då de i vissa studier räknas med i gruppen »skidåkare«. I ovan nämnda studie om förekomst av säkerhetsutrustning var det dock snowboardåkare som i minst utsträckning använde sig av sådan!

Baserat på våra erfarenheter från akutsjukvården i Norrbotten tycker vi oss kunna dra vissa paralleller till sven-ska förhållanden när det gäller utvecklingen av användningsmönstret för snöskotrar. Lyckligtvis är antalet dödsoffer i laviner i Sverige för litet för att man ska kunna dra några slutsatser om skoter-åkarnas eventuellt ökade exponering för lavinfara. När man vistas i Riksgränsen-fjällen och ofta ser skoterspår högt upp på branta fjällsidor slås man åtminstone av tanken att frågan förtjänar uppmärksamhet även här.
Våra lärdomar från konferensen får oss att ana att vi i norra Sverige kan stå inför ett epidemiologiskt problem. Extrapolerar vi från konferensens föreläsningar blir det uppenbart att vi löper stor risk att få ett liknande olyckspanorama bland svenska skoterförare som i Utah.

Tidigare har fjällturister ofta varit hängivna fjällmänniskor som i vissa avseenden kanske varit utrustade med bättre kunskaper och mer erfarenhet än i dag. Fjällen och andra jämförelsevis extrema miljöer har blivit mer lättillgängliga med tillkomsten av kraftigare terrängfordon och bättre kommunikationsmedel. Platserna har också blivit mer välbesökta till följd av en ökad medial uppmärksamhet och ett ökat intresse för friluftsliv och extremsporter.
Dessutom reser folk i allt större utsträckning utomlands för att ta del av vildmarksupplevelser.

Dagens primärvårdsläkare behöver inte bara ta ställning till vilka vaccinationer man behöver inför en resa utan kommer snart också att behöva ge råd om exempelvis höjdacklimatisering och riskbedömning inför en viss aktivitet. Vi tror att man måste möta dessa problem med utbildningsinsatser riktade till den allt mer friluftsintresserade allmänheten. Det behövs också ökade utbildningsresurser för vårdpersonal med just vildmarksmedicin i fokus. Därtill kommer att forskningsinsatserna blir allt viktigare.
Trots att Sverige har mycket vildmark och ett växande intresse för vildmarks-turism tycks kunskapen och forskningsaktiviteten inom vildmarksmedicin i Sverige vara begränsad. Vi har för avsikt att inom drygt ett år medverka till att arrangera Skandinaviens första kurs i AWLS.
Vi hoppas att detta ska kunna fungera som språngbräda för ett ökat intresse för ämnet, bidra till ökande forskning och utbildning – och varför inte en framtida delspecialisering inom området?

*Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.