I alla tider, men särskilt under senare år, har negativa, ifrågasättande och kritiska omdömen om slutenvården inom såväl VUP (vuxenpsykiatrin) som BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) allt som oftast stått att läsa i tidningar och tidskrifter samt hörts i olika TV-program. Inom VUP anses slutenvård så nödvändig att dess existens inte ifrågasatts, men inom BUP förekommer en ständig diskussion om behovet av slutenvård (»Att vara eller inte vara«) – vilket skapar en uppgiven pessimism, minskad arbetsro och kreativitet. Till vilken nytta?

Ordet »slutenvårdsavdelning« har en aura av institution och negativa värderingar med låsta dörrar och social avskärmning från samhället. Lågt utbildad personal ska ta hand om de patienter som högt utbildad personal i öppen vård inte med tillfredsställande resultat kan behandla. Behandlingsupplägg, -planer, -metoder etc är ofta bristfälliga. Bristande kontinuitet mellan öppen- och slutenvård gör att patienten och eventuell familj inte på ett optimalt sätt ser en process i behandlingen. Inläggning i slutenvård har setts som en sista åtgärd »i brist på annat«. Framför allt inom BUP (men även inom VUP) är det brist på läkare. En eller två läkare på en klinik i landsorten orkar inte ensamma vara ansvariga för en egen jourlinje och »stå till pass« dygnet om i veckor.
På grund av detta, men även på grund av ideologiska aspekter, har därför BUP (till skillnad från VUP) runt om i landet försökt hitta olika lösningar. Till exempel kan BUP erhålla någon enstaka plats på barnklinik vid mycket kortvariga vårdtillfällen. Annars kanske det får bli privata behandlingshem etc.

BUP sorterar under olika sjukhusförvaltningar, varav psykiatri och kvinnor/barn lär vara de vanligaste. Det måste givetvis skapa förvirring och otydligheter att man kan betrakta en specialitets tillhörighet så olika.
Visst faller det sig naturligt att betrakta BUP och VUP som psykiatriska specialiteter i ett kontinuum? Om man väljer att se BUP ur detta perspektiv faller det sig också naturligt att samverka med till exempel VUP vad gäller jourer under kvällar, nätter, helger, vid tillfällig vård på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) – om sådan är nödvändig – och i vårdintygssituationer. BUP kan till exempel svara med att effektivisera konsultverksamhet dagtid och att snabbt och smidigt lösa problem som uppstått på jourtid.
Man kan alltid välja om man vill betrakta något med positiva eller negativa ögon. Hur känner sig den familj som ska avlämna sitt barn på en slutenvårdsavdelning »i brist på annat«? Om jag i stället erbjuder familjen att, under en begränsad tid, få komma till vår special-enhet för utredning, diagnostik och behandling känns det kanske lite mera hoppingivande?!

Redan innan en patient läggs in planerat bör en behandlingsplan finnas med tankar om vad som behöver göras, diagnostiska förslag, inplanerade träffar med öppenvårdsterapeut etc. En välkomnande introduktion där vi efter presentation av personal, lokaler och rutiner visar patient och familj tillrätta betyder säkert mycket. Två eller tre kontaktmän/-kvinnor utses som har täta samtal med patienten och familjen i ett kartläggande syfte. Kartläggning av familjedynamik och -system, relationsanalys och beteendeanalys kan – om behov anses föreligga – efterföljas av olika utredningar eller bedömningar av begåvningsnivå och -profil, depression, ångest, användande av »5–15« (ett frågeformulär smom täcker av problemområden inom psykopatologin), datorbaserade uppmärksamhetstest (IVA/ TOVA) vid misstanke om ADHD, m m.

I denna mycket spännande process kan vid behov engagerad personal från öppenvård och slutenvård träffas och stämma av vad olika fynd hittills visar och hur man ska gå vidare. En förälder bör finnas hos barnet – helst hela dygnet om barnet är yngre. Vi bedömer interaktionen. Diagnostiska överväganden kan väcka frågan om medicinering. Till detta kommer bedömning av hur permission till hemmet avlöpt: Vad gick bra?Vad fungerade inte? Ska socialtjänsten kopplas in? Behövs nätverksträffar med socialtjänst, skola etc? Behövs mer specifik terapi: Dialektisk beteendeterapi? Kognitiv beteendeterapi? Kontakt med ätstörningsenheten? Bör man inleda familjebehandling i öppenvård av något slag? Detta är bara några exempel på många olika insatser som kan behövas.
Vi är skeptiska till att »sysselsätta« barnen. Vi vill lägga tonvikten vid att jobba med de personliga/familjära problemen. Sysselsättning, att »göra roliga saker« etc kan i själva verket dölja eller fördröja problem att komma upp till behandlingsbar yta, medan att »ha tråkigt« ibland kan underlätta samtalskontakt, och grupp-aktiviteter som att laga mat, åka och bada etc kan visa social funktion.

Olika bedömningar har kommit fram till att vi måste ha någon form av slutenvård – även för BUP – för allvarliga psykiska störningar av till exempel psykotisk valör, suicidprevention, svåra anorektiska tillstånd med mera. Då är väl den enda rimliga inställningen att göra denna behandlingsform så effektiv och välfungerande som möjligt? Och varför är det så låg utbildningsnivå i sluten vård? Är det inte dags att, kanske just genom att höja utbildningsnivån, göra slutenvårdsavdelningen till en specialenhet?
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.