Förlänandet av Nobelpriset i medicin 2008 för upptäckten av orsaken till aids enbart till två franska vetenskapsmän men inte till den amerikanske forskaren Robert C Gallo har förvånat det internationella vetenskapssamhället och lett till protester. Vilken är då bakgrunden till att etiologin till aids kunde klarläggas så pass snabbt under 1983–1984? »Jo, därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med«, för att citera fänrik Stål.

När de första fallen av aids beskrevs 1981 från USA tedde sig sjukdomen både skrämmande och förbryllande. Nyss blomstrande unga män drabbades av dödliga infektioner av mikroorganismer som i allmänhet inte ger allvarliga infektioner hos unga och friska personer och av en aggressiv tumörsjukdom, Kaposis sarkom, som dittills varit känd i en mer benign form hos äldre män i Medelhavsområdet. Sådana opportunistiska infektioner brukade främst uppträda hos patienter med grav immunbrist som tex vid leukemi eller vid cytostatikabehandling. Denna nya sjukdomsbild beskrevs först hos homosexuella män och injektionsmissbrukare samt hos hemofiliker.
Många teorier lanserades; en vanlig teori var att immunsystemet hade överbelastats och dukat under genom de många infektioner som var förknippade med livsstilen hos homosexuella och narkomaner eller med alla injektioner med blodpreparat vid hemofili. Att också personer som fått blodtransfusioner kunde få den nya sjukdomen kunde förklaras av deras grundsjukdom. Ytterligare en teori var att spermier kom in i blodbanan vid traumatiserande analsex och gett upphov till en autoimmun sjukdom med immunbrist.

Epidemiologisk analys av utbrottet av dödliga, opportunistiska infektioner, och immunbrist pekade emellertid på att denna epidemi måste orsakas av något då okänt infektiöst agens. Detta styrktes av att syndromet kunde uppträda hos nyfödda barn till kvinnor som fått blodtransfusion, men var det ett eller flera okända smittämnen? Den kliniska bilden var ju så heterogen och berörde alla organsystem: pneumoni, tarmsjukdom, extrem avmagring, herpes zoster, meningit, sepsis, demens, blindhet och tumörer.

Detta var utgångspunkten för jakten på smittämnet. Det för oss tillbaka till historien om retrovirus, som delvis kan illustreras av tidigare utdelade Nobelpris med start 1966 när Peyton Rous fick priset (vid 86 års ålder) för upptäckten 1910 att sarkom hos kyckling kunde överföras till friska kycklingar med ett cellfritt extrakt. Senare kunde överförbara virus påvisas vid leukemi hos höns, möss och nötkreatur. Retrovirus rapporterades också orsaka leukemi hos icke humana primater.
En avgörande upptäckt för att leda spåret om orsaken till aids hos människa till retrovirus gjordes under det tidiga 1960-talet av den skotske veterinären William Jarrett [1, 2], som påvisade att felint leukemivirus inte enbart ger leukemi utan också immunbrist med symtom som vid aids. Fynden bekräftades 1982 av Max Essex i Boston [3], som blev en av förgrundsfigurerna i fastställandet av retrovirus som orsak till aids hos människa. Katt-aidsvirus är sexuellt överförbart. Mest utsatta är inte förvånande de ärrade och promiskuösa hankatterna.
Fynden hos djur visade att tumörer och immunbristsjukdom kunde orsakas av smittsamma retrovirus, men det var inte okontroversiellt. Tex inkorporerade det retrovirus som orsakar Rous´ sarkom en ny gen från DNA hos en infekterad cell under transmissionen. Denna »onkogen« gav virus dess förmåga att förvandla normala celler till tumörceller. En »virogen onkogen«-hypotes om orsaken till cancer tänkte sig att tumöromvandling orsakades när endogena retrovirus (som utgör 8 procent [!] av vårt genom) aktiverades.
Men aktivering av dessa endogena virus har inte kunnat visas orsaka tumörer, och tumörer induceras utan sådan aktivering. Därför fanns det en skepsis mot att retrovirus verkligen kunde orsaka sjukdom hos människa. Arbeten publicerade av Bob Gallos grupp 1984 [4-7] visade att det faktiskt kunde ske. Detta var grunden för att HIV vetenskapligt kunde accepteras som orsak till aids.

Bob Gallos grupp vid National Cancer Institute vid National Institutes of Health (NIH) ägnade 1970-talet åt att söka efter tumörvirus hos människa och hånades av kolleger för att jaga »rumour viruses rather than tumour viruses«. Laboratoriearbetet ägnades särskilt åt att kunna odla lymfocyter i cellkulturer med hjälp av en tillväxtfaktor, ett cytokin, interleukin-2 (IL-2). Denna tillväxtfaktor och etablerandet av en cellinje är av grundläggande betydelse för allt arbete efter 1976. Utan detta fynd, publicerat 1976 [8], hade inte orsaken till aids kunnat bevisas och inte lett till att HIV-testet kunde produceras och inte heller till framställning av antivirala medel och till försök att utveckla vaccin.

Det avgörande genombrottet kom 1980, när Bob Gallos skolbildande grupp pub-licerade fyndet av humant T-cell-leukemivirus (HTLV-1), det första retrovirus som visats orsaka tumör hos människa och där immunbrist är en karakteristisk yttring [9]. Detta virus finns endemiskt i Karibien och på öar i sydvästra Japan [10] men har påvisats också i Afrika och hos 10 procent av friska personer i omgivningen till sjuka, överfört inom familjer generation efter generation [11]. Således visades att retrovirus kunde vara patogent för människa, heterosexuellt och vertikalt smittsamt och gömma sig i separata befolkningsgrupper under många generationer, vilket är en fingervisning om hur det kunde komma sig att HIV kunde existera i Ekvatorialafrika utan upptäckt från början av 1900-talet. Bilden började klarna!
Ett andra retrovirus, kallat HTLV-2, beskrevs av Gallos grupp 1982; det orsakar hårcellsleukemi [12].
Till grund för allt arbete med att identifiera HIV som orsak till aids ligger ett fynd som belönades med Nobelpriset 1975. Howard Temin och David Baltimore fick priset för sina oberoende upptäckter av omvänt transkriptas. Enzymet har fått sitt namn efter den unika väg som retrovirus använder sig av genom att omvänt passera från RNA till DNA med hjälp av detta enzym. Genom att spåra enzymet kan man påvisa närvaro av retrovirus.

Nu till de omedelbara händelserna som ledde till identifieringen av aidsvirus. I USA fanns redan en omfattande epidemi, men i Europa fanns mindre avläggare via homosexklubbar och internationella nätverk. Dessutom fanns i de forna kolonialländerna Belgien och Frankrike bemedlade afrikaner som sökte sjukvård i Europa, såsom i Bryssel och Paris. Mycket därigenom blev den långt större heterosexuella HIV-epidemin i Afrika känd i världen. I Paris fanns en grupp besjälade kliniker som hade patienter med aidsrelaterade symtom.
Pasteurinstitutet hade engagerats för att kontrollera om de stora volymer blodplasma som importerades från USA för framställning av vaccin mot hepatit B innehöll HTLV-1, som var det retrovirus man då kände till. Jean-Claude Chermann, som fått uppdraget, använde sig av omvänt transkriptas för detektionen och samarbetade nära med Bob Gallos laboratorium både för laboratorieträning (tex av årets Nobelpristagare i medicin Françoise Barré-Sinoussi) och för att få reagens. Laboratorierna var som korresponderande kärl.

Samtidigt mottog Pasteurinstitutet patientprov i Paris. I en förstorad lymfkörtel från en homosexuell man fann Pasteurinstitutets elektronmikroskopist Charles Dauguet den 3 februari 1983 ett obekant, päronformat virus – det första fyndet av HIV. Han var därför den som först upptäckte det virus som orsakar aids, och det är ingen hemlighet.
Chefen för det virologiska laboratoriet, professor Luc Montagnier (den and-re franske medicinpristagaren i år), och medarbetare publicerade fyndet av ett nytt virus som de vetenskapligt helt korrekt försiktigtvis betecknade som LAV (lymfadenopatiassocierat virus). I den artikel som publicerades 1983 i Science [13], med benäget bistånd av Bob Gallo (artikeln hade först refuserats av Nature), skrev författarna föredömligt att »detta virus roll i etiologin för aids återstår att visa«.
Det var just det som Bob Gallos grupp gjorde ett år senare. Bob Gallo och Max Essex envisades dock med att kalla de virus de isolerat för HTLV-3 eftersom de var inne på det spåret. Så blev det känt av en bredare allmänhet också i Sverige (tex rimmade popsångaren Magnus Uggla »HTLV-3« med »helvete«), men HIV tillhör ett annat genus än HTLV-1 och -2 och är ett lentivirus (av lentus, långsam). HIV är ett icke transformerande retrovirus och inte ett tumörvirus. En nomenklaturkommitté vid NIH fastställde 1986 den allmänt accepterade beteckningen HIV (humant immunbristvirus; akronymen ska skrivas med versaler) [14].

HIV är inte bara »avigt« utan dessutom långsamt; det tar i genomsnitt elva år från infektionstillfället till dess att manifesta sjukdomssymtom utvecklas, men under tiden är personen smittsam utan att veta om det, och immunsystemet bryts kontinuerligt ned. Det är en av fällorna som gynnar fortsatt smittspridning i världen.
Många inser inte skillnaden mellan smittämnen som ger akuta infektioner, såsom influensa, och retrovirus som ger en persisterande, livslång infektion. De ger ingen snabbt insättande epidemi med en topp och en efterföljande snabb minskning utan ett mycket långsamt förlopp under årtionden och över generationer. Därför arbetar många av oss med projektet »aids2031«. Vad kan världen göra bättre under de kommande 25 åren än vad vi har lyckats med hittills [15, 16]?

Därför är det bra att upptäckten av HIV uppmärksammas med ett Nobelpris, men saken innehåller också ett lärdomshistoriskt dilemma. De många åren av mödosamt, målmedvetet och banbrytande arbete är viktigare än tillfälligheternas spel, enligt min uppfattning. Det är den vetenskapliga processen och samarbetet mellan forskningsgrupper som är avgörande och som för framåt – så vad är egentligen en »upptäckt«? Det är en springande punkt. 1983 var marken beredd för att hitta ett retrovirus som orsak till aids, såsom redan föreslagits vid vetenskapliga konferenser och genom påvisandet av omvänt transkriptas i vävnadsprov från aidspatienter. Själva fyndet av ett virus var därför inte helt oväntat.
Det kan också tyckas överraskande att upptäckt av två så skilda smittämnen som HIV och HPV (som orsakar livmoderhalscancer) belönas vid ett och samma tillfälle. Forskningen kring aids som den första postmoderna pandemin med katastrofala följder för mänskligheten kunde förtjäna ett eget pris, kan man tycka. Därigenom skulle det också ha funnits plats för en tredje pristagare för upptäckten av HIV, då statuterna stipulerar att inte fler än tre kan dela på ett pris. Alternativt kunde en fransk och en amerikansk forskare ha belönats.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Läs även intervjun av Françoise Barré-Sinoussi på Aktuell-plats
»Ingen av oss kunde föreställa sig aidsepidemins omfattning«