ST-reformen måste nå full effekt innan översyn av indelningen görs

Under de senaste decennierna har det skett en snabb ökning av antalet läkarspecialiteter, och från många håll ansågs denna utveckling vara problematisk på grund av en alltför stark subspecialisering med åtföljande urholkning av generalistkompetensen hos läkarkåren. En genomgripande översyn ledde fram till den reform som trädde i kraft 1 juli 2006.
Beslutet innebar en minskning av antalet specialiteter från 62 till 56. Samtidigt inrättades ett nationellt råd för ST, och Socialstyrelsen uppdrogs att på olika sätt stärka kvaliteten i ST. Ett sätt att nå en högre kvalitet är de nyligen beslutade föreskrifterna och allmänna råden med tillhörande målbeskrivningar [1].
Socialstyrelsen har tidigare översiktligt redogjort för innehållet i föreskriften [2]. Vi tror att de nya reglerna på ett avgörande sätt kommer att bidra till en tydligare utbildningsstruktur, ett bättre slutresultat av ST och inte minst en större enhetlighet över landet.

Till skillnad från fortbildningen efter uppnådd specialistkompetens, som utgör ett delat ansvar mellan den enskilde läkaren och dennes arbetsgivare, är läkarnas specialiseringstjänstgöring, liksom allmäntjänstgöring, författnings-reglerad. De delar som utgör föreskrifter är bindande regler som ska följas.
Men Socialstyrelsen har medvetet valt att formulera vissa regler på en övergripande nivå och att inte föreskriva alltför detaljerat. På så sätt lämnas utrymme för att utbildningen kan formas efter den pågående utvecklingen.
Föreskriften säger tex att handledaren »ska ha specialistkompetens i den avsedda specialiteten samt ska ha genomgått handledarutbildning«. Däremot föreskrivs inte omfattningen, det exakta innehållet eller formerna för utbildningen. Den enda preciseringen finns i de allmänna råden: att »handledarutbildningen bör innehålla handledning, pedagogik, kommunikation och etik«.

En annan del som vi valt att ange mer generellt avser vissa obligatoriska lärandemetoder. Exempelvis anges som lärandemetod för att uppnå förmåga till ett medicinskt vetenskapligt syn- och förhållningssätt »skriftligt individuellt arbete under handledning enligt vetenskapliga principer«. Socialstyrelsen bedömer att läkarprofessionen genom sina organisationer kan enas om en rimlig nivå på detta kompetenskrav, så att man uppnår den kompetenshöjning som bedöms behövas för samtliga specialistläkare, men att den inte blir så omfattande att uppfyllelsen av övriga mål försvåras.
ST-föreskriften trädde i kraft den 1 september i år, och de olika aktörerna – läkarnas organisationer, vårdgivarorganisationer och Socialstyrelsen – är i full färd med att föra ut budskapen till alla delar av vården i hela landet. Under våren 2009 kommer vi att planera hur uppföljningen ska gå till, och först i slutet av året räknar vi med att påbörja denna.

Regeringen har nu beslutat att överlämna beslutanderätten om framtida för- ändringar i specialitetsindelningen till Socialstyrelsen från och med den 1 feb-ruari 2009. Regleringen av specialitetsindelningen och de nya kraven på utbildningen av specialister är delar av samma reform och ska ses som en helhet.
Socialstyrelsen har mottagit ett antal skrivelser från företrädare för olika specialitetsföreningar med önskemål om att redan nu göra ett antal betydande förändringar i specialitetsförteckningen. Socialstyrelsen anser dock att reformen i sin helhet måste få genomföras.
De åsyftade effekterna, bla en bredare kompetens hos framtidens specialister för att bättre möta patienternas och sjukvårdens behov samt högre kvalitet i utbildningen, måste få förutsättningar att uppnås. Reformen torde inte nå full effekt förrän efter ett antal år.
Myndigheten avser därför att inte påbörja några utredningar om specialitetsindelningen förrän tidigast år 2010. Vid utredning av förslag till ändring i specialitetsindelningen är det viktigt att olika perspektiv balanseras mot varand-ra, men ytterst är det patientperspektivet som ska styra.