Det kan vara bra att den tragiska händelsen på Astrid Lindgrens barnsjukhus med den dråpmisstänkta barnläkaren leder till en allmän debatt om läkarens roll i anslutning till vård i livets slutskede. Det är då väsentligt att debatten inte förenklas och förvrängs i snabba intervjubaserade reportage om vad eller vem som ska styra beslut i vårdens vardag. Ropen på mer reglering och tydliga anvisningar från Socialstyrelsen kan ge ett intryck av att professionen nonchalerar dessa problem i en högteknologisk vård.Det måste bli tydligt från dem som uttalar sig i medierna att professionen i vardagen och inom specialistföreningarna, i Läkaresällskapet och Läkarförbundet, i decennier, diskuterat med stort professionellt allvar kring beslut om vårdnivå och vård i livets slutskede.
De dokument som följs, exempelvis det som tagits fram av Svensk förening för anestesi och intensivvård, tydliggör att läkarna i första hand ska vara professio- nella, dvs tillsammans med andra insatta läkare och i samråd med övrig vårdpersonal bedöma huruvida en intensivvårdsinsats är medicinskt relevant, dvs kan leda till förbättring, om än inte till fullständig bot. Om intensivvården bedöms som medicinskt meningslös ska man övergå till en lägre vårdnivå, som då i första hand siktar till att minska lidande i enlighet med våra grundläggande läkaretiska regler. Detta gäller även nyfödda barn. Läkarens beslut fattas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet sammanfattade i vårdprogram och riktlinjer också i dessa situationer. Detta är självklarheter för läkare i dag men inte för en bred allmänhet och kanske inte heller för polis och åklagare.
I debatten har läkare av såväl filosofer som jurister indirekt anklagats för subjektivitet, och oro har uttryckts över att läkares subjektiva åsikter om handikapp och livskvalitet kan komma att påverka beslut om avbrytande av livsuppehållande behandling och om hur palliativ vård ska ske.
Givetvis kan man aldrig hävda att någon människa ens i sin professionella roll kan vara helt objektiv, men det finns en betydande skillnad i objektivitet vad gäller en professionell bedömning som ändå strävar till sådan jämfört med en anhörig lekmannabedömning. Om konsensus angående en lägre vårdnivå kan uppnås mellan flera läkare inom relevanta expertområden ska givetvis samråd med föräldrar eller andra anhöriga ske. Detta för att inhämta deras upplevelse av situationen, men enligt dagens riktlinjer och min egen bestämda åsikt kan detta inte få avgöra beslutet att avbryta.
De anhörigas känslor kan visserligen i viss mån påverka tidpunkten för ett avbrytande, inte minst då det gäller ett nyfött barn, men då måste vi göra klart att det kan leda till ett förlängt lidande för patienten, vars medicinska lidande vi som profession ska försöka begränsa.
I debatten har dragits paralleller mellan det aktuella fallet och avbrytande av behandling hos vuxna och äldre svårt sjuka och döende. Detta kan delvis vara relevant, men i sammanhanget har just det nyfödda barnet en särställning eftersom det inte finns någon möjlighet att ta reda på ett nyfötts barns åsikt. Barnet har ändå samma rätt till medicinskt relevant behandling, god palliativ vård och en värdig död som vuxna har. Här måste givetvis föräldrarnas upplevelser beaktas och mötas med stor respekt, men beslutet måste vara professionens.
Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö, intressant nog ledamot av Socialstyrelsens nybildade råd för etiska frågor, hävdar nu (DN debatt 2009-03-12) föräldrarnas rättigheter att själva besluta om barnet i situationer som den nyligen inträffade. En sådan utväg är från etisk synpunkt utomordentligt tvivelaktig och torde också stå i strid med grundläggande idéer i FNs barnrättskonvention. Barnet anses ha rätt till en egen integritet, och under den tidsperiod där barnet saknar möjlighet till autonomi måste samhället i stort skapa lagar och riktlinjer som skyddar barnet också mot vissa beslut av föräldrar.
De medicinskt relevanta besluten måste fattas av medicinsk kompetens inte minst för att avlasta ansvaret från föräldrar som i ett senare läge annars skulle kunna uppleva sig som skyldiga till mord eller dråp på sitt eget barn oavsett om en ny lagstiftning skulle ge dem rätt till ett sådant beslut.
Ett avbrytande av livsuppehållande behandling och beslut om palliativ vård för att minska ett barns lidande på professionella grunder måste vara det rätta och borde inte kunna sammanblandas med mord eller dråp. Graden av professionalitet i ett enskilt fall bör därför bedömas av sjukvårdens tillsynsmyndighet och inte i domstol.
Ytterligare riktlinjer från Socialstyrelsen särskilt vad avser intensivvård av prematurer och andra nyfödda kan möjligen vara av värde. Men viktigare vore att skapa mer resurser för forskning inom detta område avseende markörer för de nyfödda, inte minst de prematurfödda barnens överlevnadspotential, ångest, smärtupplevelser och läkemedelsomsättning för att ge bättre objektivt underlag för läkares handlande i dessa svåra situationer. Att ge upp professionens ansvar för att sträva efter objektiva beslut just i livets slutskede och lämna denna del av vården till föräldrar och anhöriga vore en katastrofal utveckling, etiskt och humanitärt.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
