För många år sedan sökte jag som ganska nybliven medicine kandidat vikariat på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala för brödfödans skull. Jag fick anställning som underläkare på den geriatriska kliniken. Några psykiat-riska kunskaper erfordrades inte. Det hade jag inte heller. Min uppgift blev att, när den andra underläkartjänsten inte var tillsatt, ha tillsyn över kanske 500 patienter.

De flesta förväntades dö på sjukhuset. Arbetet bestod i att vardagligen gå rond tillsammans med respektive föreståndare, som talade om vad han behövde ha hjälp med. Jag minns speciellt lungödem, benbrott, nedläggning av sond för tvångsmatning och bekräftelse av dödsfall.
En dag satte jag mig ned och gick igenom journalerna för en avdelning med cirka 30 kvinnor. De flesta hade många mediciner, ofta i höga doser. I samarbete med personalen började jag i varsam takt dra ned doseringen av medicinerna. I ett fall satte jag ganska snabbt ut en medicin. Det var en kvinna som haft samma dos av antidepressiva sedan hon, enligt journalen, varit ledsen första veckan då hon togs in fem år tidigare.
Inga menliga följder märktes hos vare sig henne eller de andra. Personalen tyckte sig se även en viss vitalisering till kropp och själ hos patienterna.

Dock fanns ett undantag. Det var en gammal kvinna som upplevde att hon var Jungfru Maria. Vi märkte till vår förvåning att när vi sänkte hennes fentiazindos förlorade hon denna sin tro. Hon blev vilsen och kände sig eländig. Vi gick då tillbaka till den förra dosen. Hon blev åter Jungfru Maria, lycklig och stolt över sin höga uppgift i livet.
Jag återvände till medicinstudierna och tappade kontakten med kliniken. Men denna lärorika tid på Ulleråker visade betydelsen av individuell medicinering och uppföljning. Det känns sorgligt att detta fortfarande är ett stort problem. Och kanske inte bara inom äldrevården.