I Thomas Manns »Buddenbrooks« (Albert Bonniers Förlag, 2008; övers Ulrika Wallenström) skildras gripande den åldriga konsulinnans sista tid.
Handlingen tilldrar sig på 1860-talet. I finalstadiet, när allt hopp är ute, bönar och ber patienten om lindring:
»Jag kan inte… Något att sova på! ––– Mina herrar, av barmhärtighet ! något att sova på …! ––– Men läkarna visste sin plikt. Det gällde att under alla omständigheter, så länge det bara på något vis var möjligt, upphålla detta liv åt de anhöriga, under det att ett bedövningsmedel genast skulle ha gjort att den sjuka motståndslöst givit upp andan. Läkare var inte till för att framkalla döden utan för att till varje pris konservera livet. För detta talade dessutom vissa religiösa och moraliska skäl som de alldeles bestämt hört talas om vid universitetet även om de inte hade dem aktuella just för ögonblicket …«
Så långt Thomas Manns dubbelbottnade skildring av 1800-talets hjärtlöst principfasta läkare. Har läkarkåren och Åklagarmyndigheten lärt sig något sedan dess?
