För ett år sedan fastslog en studie att forskningsmedel inom Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) oftare gick till män än till kvinnor [1]. Vetenskapsrådet har i flera rapporter försökt att hantera frågan huruvida kvinnor och män behandlas likvärdigt av bedömningssystemet [2, 3]. Vi menar att det finns anledning att ifrågasätta om analyserna genomförts med tillräckligt bra metoder och med rätt fokus.

Studier av hur resurser och positioner fördelas inom medicinsk forskning är relativt sällsynta och får sällan avgörande betydelse. Undantaget är en studie av mikrobiologerna Susanne Wennerås och Agnes Wold (härefter W & W) [4]. Den visade att kvinnor diskriminerades vid bedömningen av forskarassi-stenttjänster.
Författarna antydde dessutom att sökande med kontakter inom dåvarande Medicinska forskningsrådets (MFR) beredningsgrupper var oproportionerligt gynnade, något de benämnde »nepotism«. Dessa avslöjanden, som av MFR bemöttes med rökridåer och avvärjningsmanövrar, fick omfattande återverkningar på diskussionen om kvinnor och forskning.
W & W kunde med hjälp av offentlighetsprincipen och en genomtänkt forskningsdesign dokumentera nepotismen och sexismen. De använde bästa tillgängliga metoder för att förklara bedömningsapparatens olika skevheter. Detsamma kan tyvärr inte sägas om flertalet av de analyser som följt i deras fotspår. Trots att det numera finns förbättrade analysmetoder tillämpas de inte av områdets utredare och »utvärderare«.

Senare studier har förvisso ett informationsvärde, men det är synnerligen begränsat till följd av metodernas svagheter. FAS och Vetenskapsrådet (VR) har kontrollerat för skillnader mellan män och kvinnor med avseende på status och erfarenhet, men för att uppnå de kvaliteter som W & W:s studie uppvisade krävs mer av forskningsdesign och analysmetod.
Förutom status måste hänsyn tas till faktiska akademiska prestationer, dvs kvantitet och kvalitet på utförd forskning. Forskarens kompetens är en central dimension i beredningsgruppernas bedömning av en ansökan. FAS undersökning [1] hade ambitionen att visa hur det ser ut tio år efterW & W, men man förmådde inte besvara frågan eftersom studien var feldesignad och helt ignorerade prestationer. Detsamma gäller VR:s utredningar.
Ansatsen som tillämpades av W & W var att hitta bibliometriska indikatorer på de sökandes kompetens (artiklar och citeringar). Utan kompetensaspekten riskerar sambanden mellan betyg och kön att bero på gruppernas genomsnittligt skilda prestationer. Sprängkraften i W & W:s arbete var att en kvinnlig sökande behövde tjugo gånger fler publiceringspoäng för att uppnå samma kompetensbetyg som sina manliga kolleger.

Med målet att följa upp och replikera W&W:s studie samt att inkorporera de senaste landvinningarna inom det bibliometriska forskningsfältet har vi genomfört en studie av ansökningar till VR:s medicinska ämnesråd 2004 [5]. Som kontrollvariabler användes ett batteri av bibliometriska state-of-the art-indikatorer (fältnormaliserad citeringsgrad, impakt och antal publikationer).

Vår undersökning visar att det i kommittéernas bedömning av ansökningar inte längre finns signifikanta skillnader mellan män och kvinnor. Däremot finns tydliga effekter av nepotism, definierat som att någon i beredningsgruppen anmält jäv i relation till sökande. Data för denna variabel hämtas från ämnesrådets protokoll. Vi upptäckte även en intressant interaktionseffekt mellan kön och nepotism: Män och kvinnor med kontakter i beredningsgruppen samt kvinnor utan kontakter i beredningsgruppen fick högre betyg än män utan kontakter. Skillnaderna är betydande: om man räknar lägsta tilldelade betyget som 0 procent och högsta betyget som 100 procent får män och kvinnor med jävskontakt ca 15 procentenheter högre betyg än män utan kontakter.
Således blir, allt annat lika, män som saknar de rätta kontakterna i viss utsträckning missgynnade. De får relativt sett lägre betyg på sina ansökningar och bör ha sämre möjligheter att få bidrag när konkurrensen är stenhård.

Ämnesrådet för medicin har kommit tillrätta med diskrimineringen av kvinnor, men knappast med »nepotismen«. Varken FAS eller VR har ens närmat sig frågan om jävsrelationernas betydelse trots att detta är en synnerligen vital fråga i den forskningsetiska debatten. Räcker det att ledamöter med jäv lämnar rummet, eller stannar deras »ande« kvar i rummet?
Självklart finns andra och kanske
effektivare modeller för att behandla ansökningar. Amerikanska National Science Foundation arbetar med starka »program officers« och externa bedömare. Möjligen skulle ett sådant system lösa den ständigt närvarande jävsproblematiken i svensk forskning. Under alla omständigheter är det dags att föra upp detta på dagordningen för den forskningspolitiska debatten.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.