Redovisningen av fallet med fenytoinöverdosering, vilket beskrevs i Läkartidningen 24–25/2009 (sidan 1664) gav mig en tankeställare. Efter ett långt yrkesliv innanför sjukhusets skyddande murar har jag, efter pensioneringen, kastat mig ut i verkligheten och tjänstgör nu som vikarierande distriktsläkare (ej hyrläkare).
Vanligt förekommande på min mottagning är patienten, ofta till åren kommen, som kommer för sin regelbundna årskontroll. Vederbörande behandlas oftast för ett flertal åkommor såsom högt blodtryck, höga blodfetter, kärlkramp, andningsproblem, diabetes, sömnproblem, depression etc. Patienten behandlas som regel med ett flertal läkemedel.
Vid korrekt handläggning borde jag nu, utifrån journaluppgifter, anamnes och klinisk undersökning, värdera om indikation fortfarande finns för vart och ett av de aktuella läkemedlen. Vidare borde jag, utifrån klinik och aktuella data för lever- och njurfunktion, värdera om doseringen av läkemedlen är korrekt. Åldersbetingade förändringar kan ha påverkat såväl farmakodynamik som farmakokinetik och därmed utgöra skäl för dosändring. Om något av läkemedlen seponeras eller om något läggs till, bör man bedöma om detta påverkar effekt och metabolism av de övriga.
Hur ser då verkligheten ut? Efter journalläsning, samtal och klinisk undersökning har de tillmätta 30 minuterna för länge sedan runnit ut, och nästa patient väntar troligen otåligt på sin tur. Ändå återstår journalföring. Vad gör man då? Räddningen är den ack så bekväma Förnya-knappen i läkemedelsmodulen.
Kanske är det min tur att nästa gång sitta på de anklagades bänk.
