Då jag läser senaste numret av Läkartidningen väcks återigen tanken. I min vardag ser jag fler och fler exempel på hur patienter och läkare flyttas som pusselbitar mellan sjukhus och avdelningar. Gemensamma väntelistor, dålig kontinuitet då läkare tvingas att växla mellan arbetsplatser, utlokalisering av patienter till »fel« avdelningar, missar i information mellan vårdgivare då patienter flyttas runt, är saker som vi förväntas acceptera.
Två exempel från LT 26/2009: I en artikel om kirurgi på äldre läser jag: »Eftersom ortopeden
ibland inte ser patienten efter operationen, får man lätt en glättad bild av verkligheten.« I ett referat av ett ansvarsärende läser jag: »När det var dags för operation träffade den opererande läkaren patienten först då hon redan var sövd.«
För mig är detta tydliga tecken på hur strukturen i vården ökar riskerna för felbehandling och sänker kvaliteten på omhändertagandet. Visst finns det inte sällan goda skäl till att en operatör inte träffar sin patient pre- eller postoperativt, men att det kan vara en norm är för mig obegripligt.
Noggrann journalanteckning, sidomarkering och preoperativ »time-out« (som en extra kontroll) är givetvis bra, men en personlig kontakt med patienten är att sätta ribban högre (där den ska vara).
För handen på hjärtat – vem av oss som arbetar i vården skulle acceptera en elektiv operation utan att träffa kirurgen först?
Läkarens möte med patienten måste prioriteras bättre; vi ska inte stillatigande acceptera att förvandlas till gäster på våra avdelningar och mottagningar.
