I Läkartidningen 36/2009 (sidorna 2188-91) intervjuas regeringens utredare Toivo Heinsoo om nya riktlinjer för primärvårdens och öppenvårdens innehåll och organisering. Som representant för nätverket Sveriges läkemedelskommittéer (LOK) vill jag kommentera ett inslag i artikeln och rätta till uppenbara missförstånd kring läkemedelskommittéernas verksamhet.
I artikeln frågar reportern: »Henrik Hammar (M), regionråd i Region Skåne och ordförande i SKL:s sjukvårds- delegation, förespråkade i Almedalen nationella läkemedelslistor?« Med denna utgångspunkt citeras Toivo Heinsoo på följande sätt: »Det är alldeles uppenbart att vi inte behöver 26 läkemedelskommittéer i landet.« Detta uttalande lyfts dessutom särskilt fram i röd text för att förstärka budskapet.

Arbetet med rekommendationslistor är förvisso viktigt men läkemedelskommittéerna (LK) har betydligt fler uppgifter än så (t ex utbildning/information mot förskrivare/allmänhet/beslutsfattare, utvecklingsarbete kring IT-stöd vid läkemedelsanvändning, uppföljning och dialog mot verksamheterna kring förskrivningsstatistik och förskrivningsmål m m). Kopplingen som görs i artikeln mellan en nationell rekommendationslista och en nationell läkemedelskommitté måste därför vara ett uttryck för bristande kännedom om vad landstingens LK gör i praktiken.

Att skapa en nationell samordning kring innehållet i rekommendationslistorna är en helt annan fråga än frågan kring en nationell läkemedelskommitté i Sverige. Läkemedelskommittéerna samverkar sedan länge både regionalt och nationellt (t ex genom LOK) för att bl a samordna sina informationsansatser. Listorna för läkemedelsval är en del av den kunskapsbildning och kunskapsstyrning mot klok användning som sker genom LK:s arbete. Men vi bidrar också till att stödja information och riktlinjer för en hälsoekonomiskt sund och säker läkemedelsanvändning genom att samverka med bl a Läkemedelsverket, TLV, SBU och Socialstyrelsen. Myndigheter och verk har sedan länge insett värdet av samverkan med oss för att utnyttja LK:s lokala nätverk för kunskapsspridning.

Även om rekommendationerna för läkemedelsanvändning skulle komma ifrån en regional eller nationell plattform så ska kunskapen förankras i vården. Arbetet och kunskapsspridningen kring klok läkemedelsanvändning är inte bara att trycka upp en lista, utan innehållet ska förankras i vården. Det enda etablerade nätverket i sjukvården som når ner till »verkstadsgolvet« är LK med deras expertgrupper. SBU har också nyligen påpekat vikten av lokala nätverk för att sprida »nya« rutiner och ändra praxis i vården (Medicinsk Vetenskap & Praxis 2/2009).
Självklart är vi positiva till att det komplexa och viktiga arbetet kring läkemedel utvecklas och anpassas efter tidens behov. Nationell samverkan och lokalt förankringsarbete är kompletterande ansatser och inte motsatser i det strategiska arbetet för en klok läkemedelsanvändning.
Det märkliga med artikeln i LT är att det verkar som om en uppenbart bräcklig faktakunskap kring LK:s verksamheter ligger till grund för strategisk positionering kring läkemedelsfrågor och kommittéernas framtida organisation.