När jag var en ung kirurg, först i Halmstad och sedan i Lund, diskuterade vi mycket kring det som hände på arbetsplatsen. I Halmstad pratades mycket om skötseln av enskilda patienter, om operationsteknik, om hur vi skulle utbilda oss mer, hur man skulle handla vid vissa diagnoser och symtom etc. I Lund utökades detta med diskussioner om högspecialiserad sjukvård, akademiska diskussioner om forskning och forskningsresultat, om hur man skulle utbilda andra, och liknande. Ofta kände man sig upplyft av att vara en del i ett sammanhang som så tydligt var på väg framåt.

I dag är det medicinska innehållet mycket mer begränsat, och det som det talas om på morgonsamlingarna och gemensamma möten är brist på pengar, sparande, logistiska problem, för lite vårdplatser – och brist på pengar. Den medicinska delen av vårt arbete röner mer begränsad uppmärksamhet; den tycks vara något vi förutsätts klara av medan vi ägnar oss åt sjukvårdens nya huvudsyften: att spara pengar och att få ihop ekvationen med för lite vårdplatser och andra resurser!
Jag menar inte att vi inte bör diskutera ekonomiska problem eller brist på vårdplatser, men jag menar definitivt att dessa ämnen inte får dominera våra samtal på arbetsplatsen. Vi har väl fortfarande andra mål med vad vi gör?

Jag som varit legitimerad läkare i 36 år kan med glädje och stolthet beskriva en utveckling som varit spektakulär inom de flesta delar av sjukvården jag känner till. Vi botar i dag rutinmässigt och med låg komplikationsfrekvens svåra sjukdomar som vi under min underläkartid ansåg obotbara, och vi gör det med en empati och helhetssyn minst lika god som förr i tiden. Vår palliation i dag är medicinskt sett enormt överlägsen gårdagens, och vid de flesta sjukdomar lever patienterna inte bara längre utan också bättre tack vare den medicinska utvecklingen.
Trots det framhålls både i massmedierna och bland våra chefer oftare våra tillkortakommanden i form av långa kötider och svårigheter att hitta vårdplatser, problem med logistik och datorer, bristande hygienrutiner som gör att vi sprider infektioner, dåliga läkarintyg till Försäkringskassan med mera.
Sammantaget tycker jag personligen faktiskt att vi arbetar bättre än någonsin, men att vi får ta emot hugg och slag för att de ekonomiska resurserna är ändliga och för att inte alla sjukdomar är botbara. Vi plågas över det vi inte kan, men ges inget erkännande för allt det vi faktiskt kan och verkligen utför. Det känns ibland djupt orättvist. Landstingen, politikerna och andra med stort ansvar för situationen skjuter gärna problemen ifrån sig, och sedan står »vi på golvet« med Svarte-Petter.

När sedan Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket gör tillslag för att granska överbeläggningar, infektioner och
sekretessproblematik är det måhända huvudmannen – landstingen – som är den man egentligen vänder sig mot, men det blir återigen läkare och sjuksköterskor på golvet som drabbas. Det är exempelvis svårförståeligt för patientansvariga att Socialstyrelsen i ena sekunden säger att vi ska vårda alla patienter med acceptabel kvalitet och i nästa stund ger kritik för att det läggs in så många patienter att det blir överbeläggningar. Om de behövande patienterna inte lagts in hade det rimligen varit medicinskt och etiskt oacceptabelt, och hade vi skrivit ut ytterligare några av de redan inneliggande för att ge de nya plats hade vi säkert fått ännu mer berättigad kritik. Det känns som att vi först bakbinds men att det sedan krävs av oss att vi ska använda händerna.

Andra exempel är att man utfärdar förordningar om att vi ska följa upp vår verksamhet och våra patienter, men att vi sedan blir misstänkliggjorda för att bryta sekretessen när vi tar reda på hur det gick för enstaka patienter. Man kräver 5 000 kronor i avgift av oss om vi vill genomföra ett forskningsprojekt – ofta ett fritidsarbete – och erbjuder en byråkrati som tar andan ur de flesta. Sedan klagar man över att det görs för lite klinisk forskning. Man kräver register över våra resultat, men man ger sällan resurser för att fylla i data och ännu mer sällan resurser för att analysera dem.

Det jag vill peka på är att vi som arbetar i praktisk sjukvård och ärligt försöker göra vårt allra bästa dignar under alla motsägande (vart och ett med ett gott syfte) direktiv, och att det inte finns några företrädare som tar ställning till helheten. Vad är meningen med det vi gör: att spara pengar? att skriva fylliga intyg? att undvika överbeläggningar och övertid? – eller finns det något annat mål för vad vi gör? Varje liten regel, varje liten kritik etc kan i sig vara väl så riktig, men sammantaget blir det ibland orimligt och på gränsen för det uthärdliga.
Det vore önskvärt med någon eller några som stöttar oss i vårt arbete att försöka hjälpa våra patienter enligt devisen att någon gång bota, ofta lindra, alltid trösta. Det borde finnas någon som ställer upp på vår sida och säger att vi sammantaget faktiskt gör ett arbete som är värt heder och respekt. Vi behöver någon som kan säga ifrån när alla lagar och förordningar inte går att uppfylla samtidigt, vare sig teoretiskt eller praktiskt. Vi behöver inte massmedier och myndigheter som hittar fler detaljer som ska kritiseras, men någon eller några som ser på sjukvården ur ett helhetsperspektiv och leder den framåt.

Samtidigt som vi önskar och kräver detta av andra måste vi kanske fråga oss – läkarkåren – själva varför vi så passivt tar emot så mycket ifrågasättande och nedsättande om vår verksamhet och därmed indirekt mot oss. Är det inte dags att vi själva försöker vara opinionsbildande genom att föra fram något av allt det positiva som vi gör? Vi bör fastställa dagordning, eller åtminstone bidra till skrivandet, när det gäller sjukvården och sluta acceptera att patienterna blir perifera och pengasparandet och blankettifyllandet det viktigaste.
Vi valde vårt yrke för att göra gott inom den medicinska sektorn, och det bör vi ges en chans att göra. Därför bör vi återföra diskussionen inom vår profession till det medicinska och återta initiativet för dagordningen om vad som är värt att diskutera. Låt oss vara anfallsspelare och inte bara försöka förhindra andra att göra mål på oss!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.