I maj uppmanade Socialstyrelsen till en förstärkning av det hälsofrämjande och förebyggande arbetet i vården (DN Debatt, 14 maj 2009). Genom att uppmuntra rökstopp, goda kostvanor och ökad fysisk aktivitet kan insjuknandefrekvensen i hjärt–kärlsjukdomar och de vanligaste cancerformerna minska (primärprevention). Tyvärr har uppmaningen följts av ett halvårs tystnad – den självklara debatten om prioriteringar i vården har uteblivit.
Jag vill med detta inlägg slå ett slag även för sekundärprevention. Exempel på detta är riktade hälsoundersökningar av befolkningen – screening – för exempelvis bröst- och tjocktarmscancer. Med screening hittar man sjukdomen i ett tidigt behandlingsbart skede och minskar därmed sjuklighet och död i sjukdomen.
Vi vet att de med sämre socioekonomiska förutsättningar i mindre utsträckning deltar i riktade hälsoundersökningar, men vi saknar kunskap om varför – de bakomliggande psykosociala orsakerna som sannolikt påverkar även möjligheterna till primärprevention.
Avsaknad av denna kunskap försvårar insatser att nå denna grupp med högre risk för sjukdom och tidigare död. Risken är överhängande att preventiva satsningar i första hand kommer hälsomedvetna mer privilegierade grupper i samhället till del och härmed leder till kostnadsineffektivitet.
Det är önskvärt med mer resurser till forskning rörande varför männi-skor med sämre socioekonomiska förutsättningar avböjer deltagande i preventivt folkhälsoarbete.
