Hans Thulesius har i Läkartidningen 3/2010 (sidan 126) under rubriken »Att skriva eller diktera – det är frågan« problematiserat över en för kliniskt verksamma läkare högst relevant fråga. Han argumenterar för att läkaren ska skriva journalanteckningar m m själv och anför ett antal argument för detta.

I mitt arbete som distriktsläkare vid en vårdcentral i stadsmiljö har jag sedan ett antal år använt ett dikteringssystem med s k röstigenkänning ( SYSteam Cross Speech Magic OnlineXten­sion) som är helt integrerat i det datoriserade dokumentationssystem som används i vårt landsting. Kortfattat innebär tekniken att texten växer fram på min skärm i samma stund (upp till en sekunds fördröjning) som jag dikterar på vanligt sätt.

När man börjar med denna teknik läser man in en standardiserad text så att datorn lär sig hur den personen uttalar ett antal väl utvalda ord- och ljudkombinationer. Jag arbetar hela tiden mot en medicinsk ordlista som innebär att medicinska uttryck och eponymer finns inlagda från början (och alltid stavas rätt). I denna ordlista lägger jag successivt till egna ord och uttryck.
Det kräver en viss anpassning – i början blir det en hel del fel men ganska snabbt får man ner felprocenten i texten. Dikteringen tar inte längre tid än normalt. Man kan med fördel tala något i stackato. Det som kan ta något längre tid är att kontrollera texten så att inte fel insmugit sig. (Det är ju frestande att direkt klicka på signeringsknappen utan att kontrollera texten ordentligt och rusa till nästa ärende.) Å andra sidan slipper jag att efter ett antal dagar få tillbaka långa signeringslistor med journalanteckningar, remisser och intyg från sekreteraren som ­ska läsas igenom och eventuellt korrigeras och därefter signeras.

Vid nästa besök kan jag ibland se konstigheter i en tidigare journalanteckning som jag kan rätta till (förändringen loggas) om det påverkar förståelsen. Datorn lämnar frejdiga förslag till text när den inte känner igen ett ord (oftast namn på personer och dylikt som inte finns med i ordlistan). Första gången jag nämnde namnet på Klosterbacken (ett vårdboende i vårt område) föreslog datorn plåster i nacken. När ett sådant fel uppstår rättar jag det direkt på skärmen och skickar det samtidigt tillbaka till datorn som nästa gång har pejling på vad i detta fall äldreboendet heter och skriver rätt. På så sätt växer man över tid ihop med sin ordbok, där jag alltså hela tiden lägger till av mig använda begrepp.

Datorn har en tendens att särskriva ord. Ännu blir än nu, förbeningen blir lätt för ben ingen, telefonuppföljning blir telefon uppföljning. Ibland särskriver den fel: Upp emot blir uppe mot. Den har heller inte alltid klart för sig i vilken kontext sett eller sätt ska ­användas. Att akupunktur blir aku . tur och får komma för blir får , för beror på att jag lärt datorn att skriva . resp , när jag säger punkt resp komma (Borde lärt den att skriva . och , när jag säger punkttecken respektive kommatecken, men problemet är inte så stort att jag tänker ge datorn ny instruktion på denna . vilket jag mycket väl skulle kunna göra.)

Fördelar med systemet är dess omedelbarhet. Jag ser direkt på skärmen hur journalanteckningen/remisstexten/intygstexten växer fram. Nackdelen är att något fel i texten kan smyga sig in och missas vid min kontroll (men oftast påverkar det dock inte förståelsen).
Intyg kan direkt lämnas över till patienten i samband med besöket. (Många blir ganska imponerade av att se hur tekniken fungerar och uppskattar den snabba servicen.) En underskriven och signerad remiss lämnas i postlådan (den elektroniska eller vanlig postgång) inom fem minuter efter patientbesöket. Kollegor på min arbetsplats eller på vårt sjukhus kan omedelbart se min journalanteckning om patienten skulle dyka upp på annan mottagning någon timma senare.

Min bedömning, efter att ha arbetat med denna teknik under några år, är att systemet, även om det har en del brister enligt ovan, nu är så användbart att det förtjänar att introduceras på bred front i vården. Utövaren måste ha ett rimligt tydligt uttal, tala distinkt utan hummanden och besitta en acceptabel språkhanteringsförmåga.
Metoden ger ökad medicinsk säkerhet genom omedelbar dokumentation och signering och därmed betydligt snabbare ärendehantering och utgör i sig också en ekonomisk besparingspotential som i dag är outnyttjad. Svaret på frågan »Att skriva eller diktera« är sannolikt att diktera och skriva – i ett moment.