Mellan 1997 och 2003 fördubblades sjuktalen i Sverige. Många skäl gjorde det viktigt att söka minska denna höga sjukfrånvaro, vilket också
varit en strävan hos de senaste rege­ringarna. Flera utredningar om sjukfrånvarons orsaker och handläggning och om arbetsprocesser inom hälso- och sjukvården har gett ökad förståelse för olika samband med sjuktalen. Dessutom har Försäkringskassan (FK) på kort tid gjort stora förändringar i sin organisation och handläggning för att aktivare styra sjukfrånvaron. Tillsammans har detta gett imponerande statistiska resultat, om än konsekvenserna för enskilda människor knappast är värderade till sin omfattning.

Från och med 2003 till och med 2008 mer än halverades sjuktalen så att de låg väsentligt under nivån vid 1990-talets början [1]. Svenskt Näringsliv [2] kunde för 2008 konstatera en »historiskt låg« sjukfrånvaro, den lägsta på 25 år. Den kraftiga minskningen angavs bero såväl på företagens interna arbete som på FK:s förändrade hantering av sjukfrånvaron: dess arbete med utbildning av läkare, attitydpåverkan och samverkan med sjukvården.
Mot bakgrund av denna historiskt låga sjukfrånvaro ter det sig märkligt att regeringen stadgat att sjukförsäkringens arbetsförmågebegrepp obetingat vid alla sjukfall ska prövas av FK efter sex månaders sjukskrivning, detta i förhållande till alla normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Finner prövningen en sådan arbetsförmåga upphör sjukskrivningen.
Förmodligen invänder ingen mot att en rättighet faller ut först när de lagliga villkoren för den är uppfyllda. Ett stort problem här ligger emellertid i den för hela sjukförsäkringsfrågan centrala förenkling som prövningsregeln bygger på. Nämligen att sjukdom har entydiga samband med arbetsförmåga, ett samband som relativt enkelt kan uppskattas av experter, på grundval av dokumentation i medicinska journaler och intyg. Det är en allvarlig felsyn, som lätt får sådana följder som den nyligen uppblossande debatten om cancersjuka exemplifierade: människor som i realiteten är arbetsoförmögna på grund av sjukdom mister sin sjukpeng. De små lagjusteringar som på grund av detta i all hast gjordes leder förhoppningsvis till en tryggare sjukförsäkringssituation för denna grupp. Men för andra?

Socialstyrelsen har i sina sjukskrivningsanvisningar från 2008 ändå uppmärksammat den farliga förenklingen genom sin skrivning att dess rekommenderade sjukskrivningstider »ska tolkas och användas utifrån de unika förutsättningar som råder i varje situation där sjukskrivning är aktuell«. Med en liknande skrivning som tillåter individuell bedömning också vid den nya sexmånadersbedömningen skulle många problem kunna lösas. Nu ser det tvärtom ut som att problemen kan förvärras om Anna Hedborgs förslag att endast FK ska bedöma behovet av sjukskrivning efter 6 månader går igenom. Patienten mister sin behandlande läkare och blir i många avseenden rättslös. Med nuvarande låga sjuktal, varför denna brådska?

Varje form av vetenskapligt stöd saknas således för tanken om enkla, mätbara objektiva samband mellan människors sjukdomar och deras arbete i förhållande till det ena eller andra normalt förekommande arbetet på arbetsmarknaden. Därmed förblir prövningen ett fiktivt spel där inte objektivitet utan förhärskande trender i omgivningen och slump fäller utslagen.
Sjukförsäkringens centrala kriterium på arbetsförmåga är i dag sådana funktionsnedsättningar som arbetsmarknaden accepterar. Då är det väl rimligen bara denna marknad och inte fiktiva experter på FK som kan avgöra vem som är arbetsförmögen eller inte. Varför då inte låta marknaden, i ett försök, själv med jämna intervall göra arbetsförmågeprövningen genom att annonsera ut de sjukskrivna?
Exempelvis: »54-årig ledarskribent med sömnstörningar, nedsatt stresstolerans och koncentrationsförmåga och med smärre minnesstörningar, nack- och axelvärk söker normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden i tyst miljö utan tidspress och med möjlighet till vila då och då.«
Eller: »60-årig diversearbetare med 7-årig folkskola och med värk och nedsatt rörlighet i axlar och nacke, vilket omöjliggör rörelser av armarna över horisontalplanet (varför han har svårt med hårtvätt, duschning och påklädning), söker fysiskt lätt, normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden som inte kräver lyftade armar eller nackrörelser.«

Nu gör man förmodligen inte detta försök därför att de flesta på sådant sätt utannonserade personer skulle ratas av arbetsmarknaden. Skälen beskrevs av framlidna professorn i civilrätt, Anna Christensen, redan för 20 år sedan. Också människor med lindriga funktionsnedsättningar pressas ur systemen. Hon skrev att i våra »snabba och genomkoordinerade system är det inte möjligt att arbeta i sin egen takt. Då blir det stockningar i hela systemet« [3].
Det blir det också i dag, men liksom då vill vi inte se verkligheten utan vill hellre dölja den genom en förment saklig, pappersgrundad prövning av arbetsförmågan.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Åke Thörn har haft deltidsarbete som försäkringsläkare på Försäkringskassan i Luleå mellan 2003 och 2008, huvudsakligen med arbetsskadeförsäkringen.