Medicinen, varför har du övergivit mig? Det var ju du och jag! Varför har du vänt mig ryggen för det där med organisation och byråkrati? Du har blivit blind på att göra karriär! Du ska inte lyssna på dem. De vill dig inte väl! De vill bara utnyttja dig.

Kommer du ihåg hur vi hade det, du och jag? Hur vår tyskalärare hade svårt för att anklaga oss för skolk när vi smet ifrån skolan för att lyssna på Nobelföreläsningen? Hur vi satt i källaren och andlöst bläddrade igenom min pappas anatomiböcker och försökte oss på att läsa en konstig bok om vätskebalans? Roligt hade vi när vi läste Cricks självbiografi och »Den själviska genen«. Minns du? Minns du forskarskolan vid universitetet som vi gick i gymnasiet och där vi fick pipettera och färga vävnadssnitt? Det lyste i vårt labb långt efter midnatt. Och när vi öppnade brevet från Antagningsnämnden? Som vi jublade och dansade! Det är du och jag, fattar du inte det? Du är min passion!

Snälla, bli dig själv igen! Som du uppmuntrade mig när jag inte trodde att jag skulle lära mig alla namn till första skallduggan. Uppmuntra mig så igen! Som du backade upp mig vid första dissektionen så att jag skulle fixa det. Och alla nätter som vi pluggade och pluggade, och du repeterade citronsyracykeln med mig tills jag blev alldeles snurrig. Och vi läste »The cell« som om det vore en spännande deckare. Och som du sparkade iväg mig på morgonen till tentorna. Sen festade vi för att fira! Medicinen min vän, det var tider det!

Kommer du ihåg vårt första vikariat? Hur vi räddade livet på en människa tillsammans? Åh, vad vi kände oss duktiga! Vilket team! Det var så rätt. Det var du och jag för alltid! Och hur du tröstade mig när bakjouren skällde ut mig för att jag försökt återuppliva en man svårt sjuk i ALS när jag blev larmad till en avdelning. När de anhöriga kom glada i hågen med rullstol och fikakorg så kunde vi försäkra dem om att vi gjort allt vi kunnat. Du höll mig om ryggen när bakjouren den svikaren lämnade mig ensam.

Kommer du ihåg det första barn som vi förlöste? Vilken stor stund! Och vår första blindtarmsoperation och när vi stolta bjöd på apptårta? Du stod vid min sida när larmen kom in till akuten. Du peppade mig på medicinjourerna på AT när jag helst hade velat låsa in mig på toaletten. Allt vi lärde oss tillsammans om människor! Alla möten vi haft! Alla nätter vi suttit och pratat med patienter som varit vakna på avdelningen. Alla anhörigsamtal. Alla föräldrar som vi lugnat tillsammans. Och inte minst alla barn som vi varsamt undersökt och opererat. Kommer du ihåg alla fantastiska historier vi fått oss berättade av människor från jordens alla hörn när vi jourat på akuten? Vilka levnadsöden vi fått lyssna till från första parkett!

Förstår du inte, du är ju mitt liv! Sluta upp med att bara snacka om produktivitet och uppdrag och sådant. Se på mig! Du är ju min passion! Låt oss återgå till arbetet! Du bara mumlar på om pengar. Det är allt du tänker på nu för tiden. Du är inte dig själv längre. Vart tog alla dina ideal vägen? Aldrig skada, ofta lindra, alltid trösta. Stora ord hörde jag då. Men nu. Bara snack om kunder och affärsområden, styrkort och kvalitetssäkring och jag vet inte allt du har fått för dig. Och du säljer ut klinikerna. Har du blivit alldeles galen? Du är förblindad och äregirig.
Jag vill ha tillbaka ditt gamla jag. Jag vill gå på kurs och lära mig något spännande om kroppen, inte om nya läkemedelsmoduler eller lean eller något annat flyktigt. Jag vill bli bättre på att behandla barn med hörselskador. Kan du inte vara med? Det blir mycket roligare då. Jag känner mig så ensam och övergiven. Låt oss ha det som förr! Kom tillbaka till mig!
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.