För drygt tio år sedan läste jag en artikel här i Läkartidningen [1] som hävdade att läkaryrkets kris inte handlade om organisation, resurser och arbetstider, utan om exi-stentiella frågor.
Denna tanke har bitit sig fast i mitt huvud, och jag återkommer ofta till den i diskussioner angående läkares arbetsmiljö. I takt med den offentliga sektorns tillväxt har läkaryrket alltmer antagit karaktär av tjänstemannayrke. Ingen vågar längre ta i sin mun att läkaryrket skulle vara ett kall, vilket en gång i tiden var en självklarhet.

Vid ett par tillfällen har jag deltagit i paneldiskussioner angående yngre läkares tankar kring den framtida yrkesrollen. Dessa diskussioner har gjort mig beklämd, då mina yngre kollegor föreställer sig en framtid där läkaren har allt mindre inflytande och ett yrkesutövande som kringgärdas av en ökande mängd föreskrifter och krav på administrativa rutiner.
Inflytandet över den egna arbetssituationen minskar hela tiden, och i takt med det ökar vantrivseln på jobbet. Socialstyrelsen lägger vid sina inspektioner stor tyngd vid vårdprogram och skattningsskalor. Tanken är att dokumenterandet av användandet av dessa hjälpmedel ska avspegla kvaliteten i vården. Det är ett möjligt samband, men det återstår att bevisa.
Det är med andra ord starka krafter i gång som verkar i riktning mot en manualstyrd sjukvård. Detta i kombination med schemalagd arbetstid leder till en ny läkarroll, där legitimation och eget yrkesansvar blir mindre viktigt än tidigare. Att Socialstyrelsen betonar systemperspektivet är helt i linje med denna utveckling. Det sorgliga är att läkarna själva, via Läkarförbundet, drivit på denna utveckling i en ambition som får mig att tänka på ordspråket »att både ha kakan och äta den«. Tyvärr börjar tecken på det ohållbara i denna strategi nu visa sig allt tydligare. Det verkar fungera att bibehålla en relativt hög lön i kombination med reglerad arbetstid, så länge det råder en bristsituation. Men samtidigt håller den unika kombinationen av humanism och naturvetenskap som kallas läkekonst på att förlora sin inre kärna.

Martin Buber betonade vikten av att ett möte skedde mellan ett Jag och ett Du och inte mellan ett Jag och ett Det [2]. Mötet mellan ett Jag och ett Du handlar om att två unika individer möts. När detta möte kan kombineras med vetenskap och beprövad erfarenhet föreställer jag mig att man grovt fångat kärnan i begreppet läkekonst. För mig framstår en manualstyrd sjukvård, där mötet mellan läkare och patient antar karaktären av ett möte mellan ett Jag och ett Det, som motsatsen till läkekonst.
Med detta i bakhuvudet blir det viktigt att försöka beskriva vad som håller på att hända med läkarrollen och vilka konsekvenser det får för sjukvården.

Vi måste våga ställa frågan om vården blir bättre och patienterna nöjdare, om läkaryrket blir ett tjänstemannayrke och läkarkåren förvandlas till ett kollektiv. Min värsta farhåga är att dagens läkare egentligen trivs med den trygghet som det innebär att följa manualer, utan att behöva ta det individuella ansvar som det innebär att tänka själv [3].Det kan också kännas tryggt och ombonat att tillhöra ett kollektiv, som blir skärskådat utifrån ett systemperspektiv, i stället för att få sina individuella beslut och handlingar granskade. Om man vill vara dramatisk kan man säga att läkaren förlorat sin frihet till priset av ökad trygghet, och alla som läst »Legenden om Storinkvisitorn« [4] vet vad det innebär.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.