Naturvårdsverket har på rege­ringens uppdrag reviderat »Aktionsplan för återföring av fosfor ur avlopp«, i vilken spridning av avloppsslam på åkerjord är central [1, 2]. Tungmetallen kadmium är en känd hälsofarlig förorening i slam. Sedan den ursprungliga aktionsplanen fastställdes år 2002 [2] har nya alarmerande forskningsrön om medicinska skadeeffekter av kadmium publicerats, men dessa tycks inte ha beaktats i Naturvårdsverkets revision.

Kadmium är en tungmetall som tas upp ur födan och inhaleras via tobaksrök. Olyckligt nog kommer det största intaget från rekommenderad hälsosam mat som fiberrika spannmålsprodukter, grönsaker och rotfrukter.
Kvinnor har generellt högre kadmiumbelastning än män på grund av att upptaget via tarmen ökar vid järnbrist, vilket är vanligt hos menstruerande kvinnor. Kadmium ansamlas i framför allt njurar och lever med halveringstider på 10–30 år. Kadmium kan ge upphov till njurskada och osteoporos, har östrogenliknande ­effekter, är cancerogent och misstänks öka risken för diabetes och förtida död (Fakta 1).
Urinutsöndringen av kadmium är ett bra mått på kroppens ackumulerade kadmiumbelastning. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (European Food Safety Authority, EFSA) kom år 2009 fram till att kad­miumhalten i urin bör ligga under 1 µg kadmium/g kreatinin för att undvika njurskador. Det motsvarar ett veckointag av 2,5 µg kadmium/kg kroppsvikt, en reduktion med 2/3 av tidigare rekommenderat högsta veckointag [3].
Det genomsnittliga kadmiumintaget i Europa är 1,9–3,0 µg per kg och vecka. Vissa grupper har högre intag. Det gäller barn, ­vegetarianer, rökare och personer i områden med hög kadmiumbelastning. ­Diabetes innebär sannolikt ökad känslighet för kadmium. Stora grupper i samhället har en kadmiumbelastning som är dubbelt så hög som det högsta rekommenderade intaget [3].

Senare års forskning talar för att även lägre kadmiumnivåer är skadliga. I en väldefinierad kohort av svenska kvinnor förekom tubulär och glomerulär njurskada vid en minst 20 procent lägre kadmiumnivå i urin än den som angivits av EFSA [4, 5]. Mer än var femte kvinna hade en kadmiumutsöndring över denna lägre nivå (0,8 µg kadmium/g kreatinin). Hos diabetiker fanns ökad risk för njurskador vid ännu lägre ­nivåer [4].
Kadmium har östrogen­effekter och är klassat som en karcinogen substans [6-9]. Endometriecancer är ett illustra­tivt exempel på en östrogenrelaterad malignitet. I en kohort av 30 000 svenska kvinnor gjordes noggranna upprepade kostregistreringar, och det kalkylerade kadmiumintaget korrelerade väl med urinkadmiummätningar [8]. Den tredjedel av kvinnorna som hade högst kadmiumintag visade efter 16 års uppföljning 39 procents ökad risk för endometriecancer. Ett kontinuerligt högt kadmi­umintag ökade risken för endometriecancer nästan trefaldigt.
Den tredjedel av kvinnorna som hade högst risk för endometriecancer hade ett kadmiumintag av 1,75 µg per kg och vecka eller mer (beräknat på medelvikten 65 kg), att jämföra med europeiska rekommendationer om högst 2,5 µg per kg och vecka.
Den ökade kadmiumexponeringen hos rökare är ytterligare skäl för att vidta kraftfulla åtgärder mot tobaksbruk. ­Således talar de senaste årens forskningsresultat för att stora befolkningsgrupper har ett för högt kadmiumintag via kosten och att detta medför ökad risk för olika allvarliga sjukdomar och ökad mortalitet.
Mot denna bakgrund bör allt göras för att minska åkermarkens kadmiuminnehåll. Den största tillförseln kommer från luftnedfallet, till exempel förbränning av fossila bränslen. Det tar dock tid att påverka denna typ av tillförsel. Därför är det viktigt att börja med omedelbara åtgärder som att förhindra spridningen av avloppsslam på våra åkrar.
Kommersiella mineralgödningsmedel innehåller 5 mg kadmium/kg fosfor medan slam innehåller 30 mg kadmium/kg fosfor [Jordbruksstatistisk årsbok 2009]. För närvarande sprids omkring 20 procent av avloppsslammet på åkermark [2], och mängden är avsedd att öka. Alternativ till att återföra fosfor i kretsloppet används redan i andra länder, till exempel utvinning av fosfor ur askan efter förbränning och biologisk rening.

Vårt konkreta förslag är att beakta de stora hälsoriskerna med kadmiumhalterna i åkrarna och att omedelbart avstå från slamspridning som ett första steg i det stora tidskrävande program som krävs för att bromsa ökningen av kadmiumhalten i marken.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Fakta 1

Tubulär och glomerulär njurskada uppkommer vid lägre koncentrationer av kadmium i urin än vad som tidigare är känt (0,8 µg kadmium/g ­kreatinin) [3-5].
Osteoporos hos kvinnor, och ökad frakturrisk, ­orsakas av kadmium via ­direkt effekt på skelettet eller indirekt via ­njurarna och börjar uppträda vid samma låga koncentrationer som för tubulär njur­skada [3,?9,?10].
Diabetes mellitus före­kommer i ökande grad med stigande utsöndring av kadmium i en stor befolkningsrepresentativ kohort, och i experimentella studier har kadmium visats skada insulinproducerande celler i buk­spottkörteln och påverka sockertoleransen [9,?11,?12].
Östrogena effekter har knutits till kadmium i in vivo-studier. Mekanismen tycks bland annat vara att kadmium aktiverar östrogenreceptorer. ­Kadmium medför sannolikt ökad risk för östrogenrelaterade tumörer som livmoder­cancer och bröstcancer (3,?6,?7-9).
Kadmium är klassat som ett humant karcinogen som hämmar DNA-reparationen. Populationsstudier talar för att kadmiumexponering ökar risken för cancer i lunga, urinblåsa, livmoder och bröst (3,?7-9). Studier från Japan, Europa och USA talar för att kadmium kan knytas till ökad mortalitetsrisk [7,?13].